Mormors krog – en västeråssaga om utskänkning, osedlighet och envis överlevnad

Det är inte lätt att genom arkiven få ett tydligt grepp om Mormors krog, och än svårare är det att uttala sig med säkerhet. Något vet vi – och annat får vi, med viss försiktighet, gissa oss till. Klart är i alla fall att krogen aldrig bar sitt namn officiellt. ”Mormors krog” var ett uttryck som levde i folkmun, och som med tiden växte till en del av Västerås mytologi.

Västmanlands läns museum, Ernst Blom

Själva byggnaden låg i hörnet av dåvarande Hållgatan – idag Västra Ringvägen – och Stora gatan, strax nedanför nuvarande Fryxellska skolan. Runt krogbyggnaden låg mindre hus och gårdar, och därifrån ledde stigar upp mot Berget eller Lamans berg, det som i dag kallas Mariaberget. Dessa gångstigar försvann när Westerås högre elementarläroverk för flickor, ritat i jugendstil av Erik Hahr, invigdes 1902. Under mitten av 1800‑talet fanns krogen i Västra kvarteret som nummer 77, efter ändrad kvartersindelning i kvarteret Malvina och därefter Maria. När gatuadresser infördes fick den adressen Stora gatan 57.

Utdrag Historisk karta 1902, Stadsarkiv

Missbruket av alkohol var vid denna tid utbrett i hela landet. Alkohol, öl och malt blev för många ett sätt att uthärda en vardag präglad av kyla, hårt arbete och knappa villkor. I 1800-talets Västerås fanns ett otal gästgiverier, krogar, bierstugor, schweizerier och utvärdshus. Vid seklets mitt hade situationen blivit ohållbar. De framväxande folkrörelserna – nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – uppmärksammade alkoholens sociala skadeverkningar, och staden försökte få kontroll över både tillverkning och utskänkning.

Flera av stadens stora krögarnamn känner vi igen: Tranell, Laman, Sjöberg med flera. Några av deras verksamheter växte till betydande etablissemang, men alla krogar låg inte i de burgna kvarteren. Klippan, som skildras i Lena Hörngrens roman Krögaränkan, ger en tidstypisk inblick i staden. Andra åter etablerades i stadens utkanter, längs livligt trafikerade leder. Oxbacken, med sin besvärliga stigning mot Köping och vidare mot södra Sverige, var en sådan plats. Strax ovanför låg dessutom ett av stadens marknadsplatser för kreatur och andra varor. Läget i gränszonen mellan stad och landsbygd var sannolikt idealiskt för en krog – här passerade resande, bönder och stadsbor, alla med behov av mat och dryck.

När själva huset uppfördes och när utskänkningsverksamheten först startade är oklart. Troligen börjar historien med traktören Johan Gelin, som under 1800-talets mitt drev det närbelägna Westerås Gästgivaregård. Verksamheten fanns mellan Övre Kungsgatan och Stora gatan mitt emot dagens Bierkeller på Stora gatan 45. Gästgivaregården gick i konkurs och inventarierna såldes på offentlig auktion 1867. Med sitt utskänkningstillstånd i handen flyttade Johan Gelin med familj till Hemmingsbo gästgiveri i Fläckebo.

Hemmingsbo gästgiveri, Fläckebo

Familjen återvände till Västerås 1871, men Johan var då sjuk i lungsot och avled 1875. Enligt tidens lagstiftning ärvde änkan Sofia hans utskänkningstillstånd.

Sofias dotter Olivia tog tjänst som piga hos krögaren Tranell och stannade där till 1877. Någon gång efter detta år, men före 1883, öppnade ”traktörsenkan” Sofia – troligen med dottern som piga Gelins krog i hörnhuset nr 77. Själv bodde hon då på Stora gatan 55 som låg mittemot på andra sidan dåvarande Hållgatan.

Mormors krog låg i ett lågt, sammanbyggt envåningshus av trä, klätt med vertikala läkt och täckt av enkupigt tegel. Ovanför bostadsplanet fanns en enkel vind – snarare ett loft – med ett litet gavelfönster som släppte in ljuset. På gaveln satt ytterligare ett fönster, och mot Stora gatan öppnade sig två till. Över entrédörren hängde en skylt med text i versaler: BRÖD, SVAGDRICKA OCH LÄSKEDRYCKER. Dörren saknade trapp och ledde direkt in genom en innerdörr. Huset verkar en gång ha varit målat i Falu rödfärg, vilket gav det ett traditionellt uttryck. Vid sekelskiftet ägdes byggnaden av Västerås stad.

Några bilder från krogens inre värld finns inte kvar, inga ord som fångar rummets ton. Men i raderna i den avlidne krögarens bouppteckning anar man ett liv i det enkla: köksredskap nötta av händer, tallrikar som aldrig riktigt hörde ihop, karaffer och brickor som sett otaliga kvällar, sockerskålar som en gång glimmat. Mest talande är ändå mängden ”supglas” – långt fler än de glas som var tänkta för vardaglig dryck och utskänkningstillståndets begränsningar. Fyra ensamma ljusstakar stod där som flämtande väktare, kämpande mot det envisa dunkel som gavs genom de gardin- och medelst tidningar delvis täckta fönstren.

Någon meny från Mormors krog finns inte bevarad, men vi kan anta att där serverades enklare rätter tillsammans med malt, öl och vin, drycker som omfattades av det ärvda utskänkningstillståndet. Förmodligen skvallrar "supglasen" om vidare försäljning än så.

Det var knappast de besuttna som sökte sig till Mormors krog. I de bevarade dagstidningarna träder en annan värld fram: besökande män som raglat ned från Lamans berg, män från angränsande gränder och prång uppfyllda av rusets mod tills konstaplarna tog dem i förvar, en ung flicka så överlastad av starka drycker att hon fick transporteras bort liggande, besökande gäster som i förvirringen bytt klädesplagg med varandra, stölder, fönster som krossats i natten, till och med en poliskonstapel som övermannats. Och mitt i detta försvarade sig krögaränkan, gång på gång, med en emfas som nästan hörs över tidens brus: hennes Bierstuga kunde, av skäl hon ansåg uppenbara, inte lastas för allt detta.

Såväl nykterhetsivrare som VLT:s redaktion var av annan mening. Vi kan bland annat läsa nykterhetsvännernas upprop i VLT 1898 

och ett år 1899 intaget försvarstal från Sofia Gelin och redaktionens spetsiga svar.

Frågan om hennes utskänkningstillstånd kom att prövas både av länsstyrelsen och staden, men herr Wijkman – i folkmun kallad ”Gud Fader” – slog fast att tillståndet var personligt och gällde för all framtid. Om det verkligen var ”Gud Fader” själv som, som så många gånger förr, fick sista ordet, eller om andra, mer undangömda skäl gjorde att ingen förändring någonsin kom till stånd, förblir höljt i tidens dimma.

Tyngd av debattens tonläge och alla skriverier annonserade madam Gelin 1889 att hon ämnade avsluta sin rörelse. Men det kom att dröja ytterligare ett tiotal år. Och då var orsaken att Staden sa upp kontraktet i samband med flickskolans byggnation och arbetena med Oxbackens utvidgning. Staden började sanera den äldre kåkbebyggelsen för en annan värld. 

År 1905 revs Mormors krog – men den levde kvar i västeråsarnas minnen vilka ofta bäddas in i ett rosafärgat skimmer.

Sofias utskänkningstillstånd gick dock inte i vila. I början av 1900‑talet slog automatrestauranger igenom i Sverige. I Västerås öppnades en sådan i Militärhuset, där VLT noterade att öl och porter serverades – trots att ingen ansökan inkommit till Staden. Tidningen konstaterade torrt att det torde vara änka Gelin som, med sitt gamla tillstånd, nu utövade detta i den nya automaten. Först när Sofia Gelin gick ur tiden 1906 stängdes utskänkningstillståndets sista kran. 

Sofia verkar ha varit sammanboende med sin ogifta dotter Olivia som avled någon månad senare. För mor och dotter upprättades en gemensam bouppteckning som visar på ett armod trots det ärvda utskänkningstillståndet.

Namnet Mormors krog återstår att förklara. Troligen uppstod det i folkmun som en följd av Sofias ”Bierstuga”, där hon sannolikt fick hjälp av sin yngre dotter Olivia med servering. ”Mormor” syftar sannolikt på Olivias mamma den driftiga – men kanske inte alltid så nogräknade – madam Anna Sofia Gelin, vars verksamhet försvann ur stadsbilden men aldrig ur västeråsarnas kollektiva minne.