Mina nedslag i 1960/70-talets Västerås, del 1

Del 1. Skepparbacksskolan

Fotograf:Blom, Ernst / Västmanlands läns museum 

Skepparbacksskolan var Västerås första folkskola och stod färdig år 1870. Ursprungligen övervägde staden en mer centralt belägen skola, men av ekonomiska skäl valde man i stället att uppföra byggnaden i stadens utkant, intill Lahmans berg, numera känt som Mariaberget. Området kring Skepparbacken var sedan länge känt för sina karakteristiska skepparstugor som låg i sluttningen ned mot Västerås slott.

Fotograf: Ernst Blom. Stadsarkivet Västerås

Jag gick i skolan från och med hösten 1961 till och med våren 1964. Skolveckan omfattade också lördagar. Femdagarsvecka infördes successivt över landet och i Västerås först läsåret 1968/69.

För den som undrar avskaffades skolagan redan 1958. På Skepparbacksskolan tyckte dock många lärare fortfarande att en och annan hurring kunde behövas, "enom till straff och androm till varnagel", som det hette.

Det var en annan tid, då lärarna inte bara såg det som sin uppgift att undervisa utan också att fostra oss mellanstadieelever till goda och ansvarstagande samhällsmedborgare.

Nationen och flaggan hölls fortfarande i hög aktning. Ett tydligt minne från den tiden är socialdemokraten och skolstyrelsens ordförande Birger Grips fosterländska tal på Svenska flaggans dag den 6 juni, då skolklasserna från olika skolor stod uppställda i raka kolonner på Djäkneberget och högtidlighöll dagen under den blågula fanan.

Skoldagen började med uppställning på skolgården. Tillsynsläraren Karl Nordlund mönstrade leden med skarp blick. Något flams eller stoj tolererades inte, och vintertid kontrollerade han dessutom att långkalsongerna var på. För Nordlund hyste vi alla en stor respekt, och kanske också en smula fruktan.

Därefter följde ny uppställning utanför klassrummet. När alla stod på plats gick vi in samtidigt och skoldagen inleddes med att vår klassföreståndare Agda Thorell trampade igång skolans orgel till psalmen Din klara sol går åter upp.

Rektor var Sven von Knorring. Bland lärarna minns jag särskilt Karl Nordlund, Agda Thorell, Elsa Tjust och Elsa Kraft. För många av oss var skoltandläkaren den välkända Inez Skomba, som då hade sin mottagning på Munkgatan. Vi som var med kommer ihåg hennes ord "Gapa stort!" samtidigt som remborren vibrerade igång.

När någon av de ordinarie lärarna var frånvarande kallades den ständige vikarien in, den välkända ”Blinka nitton”. Hon var en tidigare överlärarinna och djupt religiös. Hur hon fick sitt öknamn råder det delade meningar om. En version gör gällande att en uppmärksam elev hade räknat ut att hon blinkade nitton gånger i minuten. En annan berättelse säger att hon hade ett emaljöga som ofta irriterade. Oavsett vilket visste alla vem ”Blinka nitton” var.

Jag minns särskilt en gång när klassen på led skulle bege sig till Stallhagen för att lyssna efter vårens första fåglar. Min gode klasskamrat Gunnar kunde vissla fågelsång med en sådan skicklighet att promenaden gång på gång avbröts. Varje gång stannade ”Blinka nitton” upp för att lyssna till den vackra fågelsången.

– Hör ni, elever, så vackert! utbrast hon gång på gång, ovetande om att sångfågeln i själva verket hette Gunnar.

Skolbespisningen låg till en början på övervåningen, men flyttades senare ner till skyddsrummet djupt inne i Mariaberget. Själva maten minns jag fortfarande med viss bävan: lever och lapskojs hörde inte direkt till favoriterna. Till maten serverades mjölk i trekantiga tetror, prydligt placerade i särskilda ställ.

Några bortskämda matvanor accepterades inte. Ingen fick lämna bordet förrän tallriken var tom. Tyckte man inte om maten var det bara att sitta kvar tills den var uppäten. Det var helt enkelt så det fungerade på den tiden.