Scener i backkameran - en blogg med nedslag huvudsakligen i dåtidens Västmanland.

Det finns människor som lever efter kalendern. Och så finns det soptunnor som gör sitt bästa för att sabotera den. Hos oss i Stora Rör bor tre sådana tunnor: Ettan, Tvåan och Trean. De är som tre syskon som vägrar gå i samma takt och som dessutom tävlar om vem som kan skapa mest förvirring. Ettan vill bli tömd varannan vecka. Tvåan vill också bli tömd varannan vecka, men naturligtvis inte samma ”varannan vecka” som ettan — för då skulle ju livet bli alldeles för enkelt. Och trean… ja, trean töms under hela var åttonde vecka, åtminstone enligt kommunens officiella version. I verkligheten verkar trean tömmas när sopbilen får ett infall, ungefär som en släkting som plötsligt står i hallen och säger: ”Jag var i närheten.” Dessutom har tunnorna givit oss strikta instruktioner varav bland annat kan nämnas att de ska vara vända med handtag utåt vägen — men för att krydda tillvaron är sifferbeteckningen för de flesta tunnor påklistrad åt andra hållet. Alla tre tunnorna har blivit ett stående i...

Det är inte lätt att genom arkiven få ett tydligt grepp om Mormors krog, och än svårare är det att uttala sig med säkerhet. Något vet vi – och annat får vi, med viss försiktighet, gissa oss till. Klart är i alla fall att krogen aldrig bar sitt namn officiellt. ”Mormors krog” var ett uttryck som levde i folkmun, och som med tiden växte till en del av Västerås mytologi. Västmanlands läns museum, Ernst Blom Själva byggnaden låg i hörnet av dåvarande Hållgatan – idag Västra Ringvägen – och Stora gatan, strax nedanför nuvarande Fryxellska skolan. Runt krogbyggnaden låg mindre hus och gårdar, och därifrån ledde stigar upp mot Berget eller Lamans berg, det som i dag kallas Mariaberget. Dessa gångstigar försvann när Westerås högre elementarläroverk för flickor, ritat i jugendstil av Erik Hahr, invigdes 1902. Under mitten av 1800‑talet fanns krogen i Västra kvarteret som nummer 77, efter ändrad kvartersindelning i kvarteret Malvina och därefter Maria. När gatuadresser infördes fick den adressen...

Mina kunskaper om Djäkneberget var länge begränsade. Nyfiket började jag söka i dess historia, och snart öppnade sig en värld som fångade mig. Jag insåg att Djäknebergets omdaning – med Sam Lidman som visionär och skapelsens fader – är ett av de mest säregna kulturarv som jag nalkats. Det är en berättelse om mod, envishet och förvandling, om hur en plats fick nytt liv och blev ett monument över både naturens skönhet och människans skaparkraft. Jag är säker på att denna känsla delades av den historieälskande överläkaren Åke Boman (1914 – 1994), vars verk om Djäkneberget utgör en ovärderlig skatt. Att själv försöka skriva om, eller komplettera, hans av Västerås kommun år 1973 utgivna och 1989 omarbetade verk vore att göra våld på hans gärning. Den som vill fördjupa sig hänvisas därför till Bomans bok ”Djäkneberget i Västerås och Sam Lidman” och också till de Tryckta källor som anges där. Den vetgirige hänvisas också till en äldre skrift "Djäkneberget vid Vesterås" skriven av L...

Förord Vi flyttade till Stora Långholmen samma år som jag fyllde femton. Jag hade ännu ingen aning om att doktorn några år senare skulle ge min pappa rådet att flytta därifrån. D etta är Börje Stålhand som idag är 90 år (2025) och den äldste sonen till Birger Stålhand som 1949 arrenderade bondgården på Långholmen på Ängsö.  Börje, som har ett osedvanligt minne för detaljer kryddade med en stor portion humor, har under många timmar försökt att få mig att förstå livet på ett ö-jordbruk i en brytningstid där hästar kom att ersättas av traktorer - en tid då gamla sedvanor och brukningsmetoder kom att ersättas av helt andra – en tid då kroppskrafters slit kom att ersättas av sommarboendes lata dagar. Börje säger att han kanske är den sista som kan berätta hur det verkligen var. Det är en ynnest att få sätta hans ord på pränt och jag är honom ett stort tack skyldig. Hos Stålhands köpte mina egna föräldrar under tidigt 1950-tal mjölk (se Bekännelser från Långholmen, 2024, Kulturarv V...