Soptunnornas anarki - ett litet kåseri

Det finns människor som lever efter kalendern. Och så finns det soptunnor som gör sitt bästa för att sabotera den. Hos oss i Stora Rör bor tre sådana tunnor: Ettan, Tvåan och Trean. De är som tre syskon som vägrar gå i samma takt och som dessutom tävlar om vem som kan skapa mest förvirring.

Ettan vill bli tömd varannan vecka. Tvåan vill också bli tömd varannan vecka, men naturligtvis inte samma ”varannan vecka” som ettan — för då skulle ju livet bli alldeles för enkelt. Och trean… ja, trean töms under hela var åttonde vecka, åtminstone enligt kommunens officiella version. I verkligheten verkar trean tömmas när sopbilen får ett infall, ungefär som en släkting som plötsligt står i hallen och säger: ”Jag var i närheten.”

Dessutom har tunnorna givit oss strikta instruktioner varav bland annat kan nämnas att de ska vara vända med handtag utåt vägen — men för att krydda tillvaron är sifferbeteckningen för de flesta tunnor påklistrad åt andra hållet.

Alla tre tunnorna har blivit ett stående inslag i den öländska grönskan. Sopbilar passerar nästan varje dag. Trafikintensiteten har gjort att en av våra grannar börjat fundera på behovet av ett övergångsställe.

Kaoset börjar alltid på söndagskvällen. Jag står där och försöker minnas: Var det matavfall i ettan denna vecka? Eller plast i tvåan? Eller var det den där mystiska trean som kommunen tycks ha infört för att testa vår kognitiva förmåga? Till slut gör jag det enda som fungerar: jag tittar på hur grannen gör. Grannen är nämligen en sådan där rättskaffens människa som har koll på tillvaron och har erfarenheter från boenden lite här och var i vårt land. När han inte ställt ut någon tunna — då vet man att civilisationen är på väg att kollapsa.

Har jag missat att ställa ut en tunna får jag ett retfullt meddelande på min telefon: ”Du har inte ställt ut tunna X, så vi har inte kunnat tömma…” Man känner sig som en slarver, som om man personligen svikit hela avfallssystemet och kanske även miljömålet fram till 2030.

Men ibland, när rätt tunna står ute, rätt bil kommer och rätt lock lyfts — då infinner sig en triumf. En liten seger över tunnornas anarki. Ett bevis på att jag fortfarande har någon form av kontroll över mitt liv.

Åtminstone tills nästa söndag.

(Det ovan skrivna är känslor från en förändringsobenägen i ett sommarparadis. Rätteligen ska Borgholms kommun ha beröm för att de sorterar och hämtar vårt avfall på smala slingrande vägar och försöker underlätta vår tillvaro med påminnande SMS).