Vitmåragatan vid Långmårtens hage, några minnesbilder från förr

 Vitmåragatan vid Långmårtens hage, några minnesbilder från förr

Under mina första levnadsår på Vitmåragatan 11 E var världen liten och avgränsad i de fyra väderstrecken. Gatan anlades och vårt radhus byggdes under de första åren på femtiotalet. Mina föräldrar var således nybyggare, själv följde jag först bara med. Herrgårdsstigen, den första avtagsvägen på Vitmåragatan från Centrum sett, är de kvarvarande resterna av en mer betydande väg som sträckte sig över den nu glömda Gideonsbergs gård, över Mårtens hage och vidare bort mot Malmabergs skjutpaviljonger och skottvallar. Min världs ände söderut låg vid Herrgårdsstigen. Närmre bestämt vid hemmet för ensamfödande kvinnor, det som i okänslig folkmun kallades Njutånger. Inte förstod jag ordets innebörd men av tonfall och mimik kände jag att man inte skulle fråga. Den västra utposten i min värld låg i korsningen Gideonsbergsgatan och Hästhovsgatan (numera Prästkragegatan). Där låg lite på tvären en länga med några få små butiker. Min första frisör fanns där och förde en ojämn kamp med mina hårvirvlar. Mot norr, mitt emot Hästhovsgatan 6D där min första kamrat Mikael bodde, fanns ett äldreboende. Där bodde Pip-Larsson. Pip-Larsson var en åldring som med osedvanlig reaktionsförmåga hann sätta foten på snöret till vår lånade penningpung innan Mikael hann dra bort den gillrade fällan. Pip-Larsson blev därför djupt respekterad av oss, en herre man skulle akta sig för. 

Österut låg Hästhovsskolan där jag tillbringade mina första tre skolår. Bortom skolan vid Bangatan tog staden slut. Där fanns ängar, hästhagar, skog och oknytt. I sydöst skymtade Haga där den ökända Hagaligan påstods härja. Till Bangatan fick vi barn inte gå på egen hand. Men en gång om året i juletid drog ett stjärngossefölje fram på Bangatan ledda av den skräckinjagande i skinnpäls klädde Judas. För att samla in pengar sjöng följet ”Staffan var en stalledräng” och ”Haven tack, haven tack”. Traktens familjer var intresserade åskådare. Rädslan för Judas följde oss barn länge och antagligen bidrog hans lömska gestalt till att vi inte själva vågade oss öster om Hästhovsskolan. Denna del av Gideonsberg var min värld och mitt Västerås. Att det fanns ett Västerås utanför mitt Västerås kom först successivt till min kännedom. Som barn var man ständigt en Marco Polo och man behövde inte åka ända till Kina för att bli upptäcktsresande.

På den tiden visade alla respekt för auktoriteter. Och det behövdes inte mycket för att räknas dit. Radhuslängornas ordning och skick övervakades av en barsk vicevärd. Jag vill minnas att han hette Rejsten. Vi barn var mycket rädda för honom. Vicevärden tillhörde överhögheten, de man skulle ha respekt för. 

En annan som hörde dit var biljettkonduktören vid åttans ändhållplats. Bussen stannade på den tiden väster om Emausbäcken. Konduktörens status markerades av en uniform och konduktörsväska med ett rör för varje myntslag, ett-, två, fem, tio, tjugofem och femtioöringar och enkronor.

Det fanns många att vara rädd för. Någon gång om året knackade en ovårdad rödbrusig man på dörren för att med belevad ton efterhöra om det fanns några oslipade knivar eller saxar som behövde skärpas. Han var känd under namnet Skärsliparen. Med påmonterad vevdragen slipsten färdades han runt på sin cykel. Hade man tur fick man sina egna verktyg åter, men det kunde likväl vara grannens. För Skärsliparen var vi livrädda eftersom det gick allehanda och hemska rykten om honom. Antagligen var han bara en oförarglig stackare som på detta sätt kom över några slantar som snabbt omvandlades till stärkande buteljer honom själv till välgång och hälsa.

En annan sak man skulle vara rädd för var vattendrag. I förlängningen på Herrgårdsstigen i Mårtens hage låg en lada som härbärgerade Eks Åkeris hästar. Till den som är samlare av onyttiga kunskaper kan meddelas att Mårtens hage förr hette Långmårtens hage och hämtade, liksom den närbelägna gatan med samma förled, sitt namn från det sedan länge försvunna Långmårtens torp. 

Strax nedanför ladan rinner än idag Emausbäcken på sin väg mot Svartån och Mälaren. Bäcken är numera delvis kulverterad. För att få oss barn att inte gå dit berättades de hemskaste historier om barn som drunknat i bäckens leriga vatten. Dåtida barnuppfostran, men kanske gav den resultat åtminstone i tidiga år. Senare blev Emausbäcken ett oemotståndligt dragplåster för lek och hyss. Där plurrade jag många gånger.

Ett minne som fastnat är att man vid mitten av femtiotalet fann hällristningar på berghällen sydost om Hästhovsskolan. Inristat var fem skepp och två skålgropar. Fantasin flödade när vi fick oss berättat att människor för bortåt 3000 år sedan tillmätt vår plats en sådan betydelse att de i den hårdaste granit ristat in ett budskap till oss och att en vik av Mälaren sträckt sig långt upp mot min skola.

I hörnet av Vitmåragatan och Hästhovsgatan (Prästkragegatan) en halvtrappa under gatuplan låg Mjölkaffären. En samlingspunkt för områdets hemmafruar och oss barn. 

I tidigt femtiotal skopades mjölk upp i medhavda mjölkflaskor med snäpplock av vit bakelit. Under senare delen av decenniet köptes mjölken i bruna flaskor. Orsaken till den bruna färgen var att man ville eliminera den illasmakande så kallade ”solsmaken” som uppkom genom ljusets inverkan vid genomskinliga glasflaskor. Flaskorna såldes med en mjuk metallkapsyl som veks över flaskans kanter. Stanniolkapsyler fanns i olika färger beroende på mjölkens kvalitet. Jag kommer ihåg oskummad mjölk, skummad mjölk, grädde och kaffegrädde. Utöver mjölk salufördes godis i form av sega ettöres och tvåröres gula och gröna mynt, samt om man investerade hela veckopengen. fanns femöres vita sockerbitar att tillgå. Glass fanns från GB med smakerna vanilj och jordgubb. Jag minns inte sortimentet i övrigt, men där fanns troligen bröd och kanske vissa andra basvaror.