IGOR IGÅR eller Historien om ett hus vid Stora torget (kortversion)
En av Västerås mest återgivna byggnader ägdes en gång av min farfarsfar (nedan fff)– en länk i en lång ägarkedja som sträcker sig ända tillbaka till senmedeltiden. Byggnaden låg på den tomt där vi idag hittar södra delen av varuhuset Igor. Att färdas från Igor igår till Igor idag är som en resa genom århundradena från det senmedeltida Westerås till dagens moderna, samtida Västerås. Det är nog få som kliver in genom entrédörrarna till varuhuset Igor som har en aning om allt som hänt på dess plats - långt bortom dagens shopping och kommers.
Från dåtid till nutid
Första gången vi i källorna hör talas om Smedjegatan var genom krönikören Peder Svarts. På svårläst samtida svenska skriver han ” När nu de danske vore slagna på fluktene, kom ock dem en sådan förskräckelse uppå, att ryttarne rände på sitt eget fotfolk det där stod i vågen, vilke då droge in åt Smedjegatune”. Under bataljerna konstateras följande ”Så brann sånär aller staden av med taket och tornet på domkyrkjone”. Vid denna tid var Smedjegatan ingen bra plats att vara på.
Det Svarts skildrar är det kaos som ägde rum i samband med Slaget om Västerås. Slaget var en del av Befrielsekriget. Vid Smedjegatans mynning mot torget stormade upprorsmakaren Gustav Vasas upprorsmän fram mot den danske kungen Kristian Tyranns legotrupper som bildat skyttevärn på Bondtorget. Staden brann och kyrktornet stod i lågor. Man kan ju föreställa sig hur hur dessa mörka orostider påverkade dåtida Västeråsare.
Det finns skäl att anta att vår fastighet var bebyggd redan under 1500-talet. Förmodligen låg på tomten ett stenhus en bit in på Smedjegatan och trähus mot Östra Kyrkogatan (Gamla torget).
En undangömd skatt…...
Efter en långt senare inträffad brand i ett av de hus som kantar Bondtorget hittades resterna av en äldre byggnad. I ett hålrum i väggen på den byggnaden hade någon stoppat undan en skatt, en silverskatt på 16,232 silvermynt vilka tillsammans vägde 18 kg. Skatten kom att kallas Västeråsskatten. De yngsta mynten var daterade 1518 vilket tyder på att de gömts någon gång under Befrielsekriget. En intressant fråga är ju vems pengarna var. Antalet mynt talar mot en enskild privatperson som ägare utan antyder mer en kassa i allmän ägo. Att skatten inte hämtades tyder på att ägaren omkom i strid eller på annat sätt. Nog blir man nyfiken! Kan det ha varit tullmedel. Som vi kommer att se låg den s k Vågen nära.
Tomten som snart skulle bebyggas med farfarsfars (fff) hus och långt senare Igor låg tidigt i händelsernas centrum. Straxt utanför fanns den kommersiella plats som med tiden skulle bli Stora torget, något längre bort bredde Bondtorget (tid, Hästtorget) ut sig med sitt Rådhus och tullens Våg.
Runt om bodde många av stadens invånare i tidstypiska gårdar med timrade envåningsbyggnader runt en innergård. Taket var av brädor täckta av näver och torv. Där fanns boningshus, stall, fähus, svinhus med skulle, badstuga, torkstuga och stekarehus (kök). Genom en port i planket kom man in på gården som kunde inrymma mark för odling av humle och kål.
Under tidigt 1600-tal fanns på platsen för "vår" tomt tre gårdar. Dessa var, från torget räknat, Hans Guldsmeds gård, Lasse Jonsson Skinnares stallgård och Lasse Skinnares gård.
De tre gårdarna omgärdades i väster av Gamla torget, i norr av Tyfgatan (Tjyvgatan), den hette så för att missdådare fördes denna väg till Krutkällarbackens avrättningsplats, i söder av Smedgatan, som ledde mot Östra porten, och i öster av Vasagatan (osäker på om gatan under denna tid hette så).
Enligt gårdsindelningen från 1688 ingår tomten i en större fastighet med nr 123. Området omfattade i stort sett södra halvan av nuvarande Igor.
Under seklet skiftade ägarna till dessa gårdar. Deras namn är kända men deras yrken är tidstypiska och mer intressanta än deras för- och efternamn. Ofta benämndes de efter en blandning av namn och yrke. Bardskärare (fältskär), skomakare, skräddare, guldsmed, gästgivare och skinnare (garvare). Stadens borgare var handelsmän och hantverkare.
I utdrag till kartbeskrivningen till 1688 års tomtkarta framgår att rådmannen och handelsmannen Lars Olofsson är ägare till "vår" tomt. Lars Olofsson är född 1636 i Västerås och när tomtkartan ritas har Lars Olofsson gift sig för fjärde gången med Maria Wilckens.
Enligt beskrivningen är tomten ”med 2ne: Wackra Steenhuus som älliest med stora Zirlige Träbyggningar heel kringbyggdh”.
Kan det vara de hus som redan fanns under 1500-talet?
En rådman tar sig friheter mot rådman Olofssons hustru
Rådmannen Abraham Adrian besöker den 5 februari 1666 Lars Olofssons hus och ”tog sig friheter mot den unga frun i huset, Anna Andersdotter. De iakttogs av Lars broder Sven, Lars tjänare Olof Mårtensson och båtsmannen Hans Eriksson Brandt”. När Abraham gick över gården slog båtsmannen Hans honom i huvudet med ett vedträ, skallen spräcktes och han dog ögonblickligen. Båtsmannen Hans halshöggs på torget.
Stadsbranden 1668
Den 3 september 1668, en måndag, utbröt en förödande brand som inom tolv timmar hade ödelagt större delen av Västerås. En betydande mängd byggnader gick förlorade i lågorna. Orsaken till branden var en sprucken skorsten. När pigan Brita Hansdotter i Smadebecksgården skulle bränna brännvin utbröt elden och gårdar frän Gamla torget till Lillån och slottet blev till aska och sot.
Kanske klarade sig Lars Olofssons tomt eftersom branden svepte söderut från från Stora torgets sydvästra del till Lillån i öster och till straxt öster om slottet. Källorna ger ej besked.
Tillgången till vatten var en viktiga fråga i en stad med tät träbebyggelse, gamla, dåliga och spruckna skorstenar, halm och strå i skullar, ugnar nära bräd-, halm-, näver- och torvtak. För brandbekämpning användes sedan 1500-talets slut på stadens broar byggda vindor för att hämta upp vatten ur Svartån. Varje gård skulle vara försedd med yxa, båtshake och vattentunna.
Tillgången till vatten var också viktig för människor, djur.
Brunnar för dricksvatten fanns här och var i gårdarna. Det fanns några brunnar också i allmän vård, Mästermans källa i norr, Smedjegatskällan som torde ha varit belägen i Smedjegatans östra ände i vägskälet vid Grobacken, källan på Slottsvreten samt, efter 1668 års brand, brunnen på Gamla Torget.
Torgbrunnen, Västmanlands läns museum
Under 1700-talet kommer tomten att styckas och "vår tomt" att bli den västra delen med beteckningen Norra kvarteret nr 38 med en form och storlek som den i stort sett sedan behåller fram till de stora förändringarna på 1930-talet. Men dessförinnan ska mycket hinna hända.
Stadsbranden 1714
Fredagen den 13 april 1714 drabbades Västerås av nästa stora stadsbrand. Branden startade när djäknen Erik Sebin tände i spisen på Kyrkbacken och spred sig med hjälp av den hårda vindens till stadens centrala delar. Branden rasade under 12 timmar och förstörde bortåt 200 gårdar. En av gårdarna som drabbades var vår tomt. Taket på Maria Wilckens stora stenhus brann.
Det finns en del som talar för att det var nu som en ny stenbyggnad uppfördes mot väster gränsande mot stadens Gamla torg. Den byggnad som skulle bli gårdens huvudbyggnad och som så ofta skulle komma att finnas med, avbildad i vyer mot östra delen av stadens torg.
Enligt karta och beskrivning från 1751 ägdes fastigheten av herr baron, justitiekanslern och landshövdingen Johan Cederbjelke. Nästa ägare synes vara handelsmannen, rådmannen och den lokalpolitiskt engagerade Lars Petter Hülphers (1746 – 1813) med maka Sophia Elisabeth Wulff.
Byggnader på fastigheten
Ett flygfotot från 1927 ger oss en god bild över husens sannolika placering alltsedan tidigt 1700-tal. Stadshotellet och Polis- och brandstationen fanns ännu inte och Gamla torget var bara en smalare tarm från Bondtorget. Mot väster och med sin långsida mot Östra Kyrkogatan låg huvudbyggnaden. Med sin långsidan mot Smedjegatan hittar vi byggnad 2. Med en kortsida också mot Smedjegatan och gränsande mot grannfastigheten i öster hittar vi byggnad 3. Tvärsöver mot Polis- och brandstationens gård, där förr Tjyvgatan/Nygatan skiljde tomterna åt, hittar vi ekonomibyggnaderna 4 och 5. Alla dessa byggnader omgärdade en innergård.
Gamla torget mot öster. okänd, 1890-tal, del av. Byggnaden efter ombyggnad på 1800-talet.
Byggnaden har stenfasad ovan en 0,5 meter hög gråstensfot och är byggd i en våning med vind under ett högt sadeltak. Källare fanns under byggnaden. Takbeläggningen var troligen först ett torvtäkt planktak som senare lades om med glaserade tegelpannor eller s k holländsk klink. Byggnadsytan på mark var 272 kvm. Mellan huvudbyggnaden och Tjyvgatan (Nygatan) fanns en plankportal med port. Mot Smedjegatan fanns också en ingång/portal.
Mot söder fanns ytterligare ett boningshus av timmer med långsidan mot Smedjegatan och med en vinkel in på tomten.
Mot öster, mellan byggnad 2 och granntomten Norra kvarteret nr 39, fanns på tomten ytterligare ett timmerhus som innehöll stall med lider och s k skulle ovanpå som nåddes genom en trätrappa. Taket var av brädor.
Mot norr och Tjyvgatan, som mot mitten av seklet byter namn till Nygatan, fanns en byggnad med tre brädade sidor som användes som svinhus för två svin, utrymme för gödselstack och ett avträde med fem dörrar. Där fanns också en timmerbyggnad som användes som fähus med fyra bås för svin, ett avträde, en spannmålsbod och ett vagnslider. Övre planet innehöll tre foderskullar och en spannmålsvind.
Under 1800-talet förändrades Västerås. Industrialiseringen startade lite trevande men accelererade mot seklets mitt med bryggerier, garverier, gasverk, tegelbruk, kvarnar och mindre verkstäder. Den kommunala verksamheterna utvecklades, politiska partier och folkrörelser blev nya inslag i Västerås, Järnvägsfrågan var en segdragen historia i Västerås. År 1831 utgavs det första numret av Vestmanlands läns tidning, VLT.
Även Norra kvarteret nr 38 klev in i det nya seklet och nya ägare tillkom. Med något kortare undantag kom dessa att tillhöra källarmästarskrået.
Den första år 1809 är källarmästaren och rådmannen Carl Bergé. Sedan tillträder år 1832 handlanden och källarmästaren Nils Gustaf Frodell som var född 1803 och bördig från Tillberga. Under den senares tid hände mycket med byggnaderna.
Huvudfastigheten byggdes om 1834 genom att gamla väggmurar revs och förstärktes och sadeltaket gjordes därefter om till ett s k Mansardtak. Genom det nu brutna taket i kombination med en tillkommande bred takkupa fick man en ny andra våning med sex rum. Det ombyggda huset gav huset den karaktär vi idag ser på fotografier och målningar. Även ett av uthusen revs och ersattes av ett lika stort hus. Den nya byggnaden innehöll vagnslider, stall för tre hästar, fähus med bås samt ovanpå två spannmålsbottnar och två foderskullar, Till uthuset var ett avträde vidbyggt.
Året därpå revs vinkelhuset med gatufasad mot Smedjegatan och ersattes av två nya hus.
Foto vänster: Okänd fotograf, 1920-tal
Foto höger: E. Blom, Västmanl. läns museum, tidigt 1900-tal
Huset Smedjegatan från gårdssidan.
År 1847 blir källarmästaren Albert Wilhelm Engvall ägare. Han är född 1820 i Arboga och var en tung politiker. Engvall representerade borgarståndet i Västerås vid ståndsriksdagen 1865-1866.
Lokaler hyrs 1851 ut till källarmästaren Tranell. Han hyr sedan under ca 10 års tid del av första våningen och hela andra våningen i huvudbyggnaden för Gästgiveriverksamhet. Gästgiveriet används för nöjen men också för mer officiella tillställningar såsom konkursförhandlingar, mönstringsverksamhet. Källarmästaren drev också ett utvärdshus åtminstone sommartid på Mariaberget. Detta utvärdshus lär ha inspirerat Hjalmar Bergman, som tog sin studentexamen i Västerås, till romanen Markurells i Wadköping (1919). Följande annons återfinns i Aftonbladet den 29 juli 1859.
Hos källarmästare Engvall anställdes 1856 traktören John Blommé.
Förmodligen hinner inte riksdagsmannen med sin affärsverksamhet. Han överlåter sin vinhandel 1865 till nyss nämnde traktör. Äganderätten till fastigheten har han dock kvar.
En häpnadsväckande händelse...
Mitt emot i Casinohuset tilldrog sig trettondagsafton 1861 en häpnadsväckande händelse när ingenjören Beatley på värdshuset Casino tände gaslågan på en nyuppfunnen apparat. VLT berättar:
Resultatet blev att Gasbelysnings-Aktiebolaget i Västerås bildades och staden tecknade sig för 25 procent av aktierna och stadens gasverk öppnades.
John Blommé tar 1866 in källarmästaren Edward Björkstedt som hälftenägare till vinhandeln. Det året hade staden 4 981 mantalsskrivna invånare.
År 1873 köper Vinhandelsbolaget John Blommé @ Co fastigheten nr 38 av Albert Engvall. Härigenom kommer alltså min farfarsfar att bli en länk i en lång ägarkedja.
En ny hyresgäst flyttar in i de lokaler som tidigare hyrts av Frodell.
Charlotte Bergendahl var f ö vinhandlarens hustrus syster.
År 1875 köper Edward Björkstedt kompanjonen Blommés andel i Vinhandelsbolaget och drev därefter ensam vinhandeln under fortsatt firmanamn Joh. Blommé @ Co och blir också ensamägare till byggnaderna och fastigheten.
Vinhandlaren hade liksom de tidigare ägarna många järn i elden. Han var samtidigt med affärsverksamheten stadsfullmäktigeledamot och ledamot i drätselkammaren i Västerås stad. Han satt också i styrelsen för Sparbanken, Upplandsbanken och Tobaksaktiebolaget A T Sundin & Co. Han drev tillsammans med den kändast av alla Stadens invånare ”Gud Fader” eller som hans rätta namn var Oscar Fredrik Wijkman (1841-1909) Ångbåtsaktiebolaget Aros som trafikerade rutten Västerås – Stockholm.
Brand i grannskapet
Några år efter det att Edvard Björkstedt övertog fastigheten utbröt under februari månad 1879 en brand i en angränsande byggnad. Genom ovarsamhet med en gaslampa i en skomakarbutik belägen i huset i vinkeln Stora torget och nuvarande Östra Kyrkogatan utbröt brand. Huset brann ner helt åt torgsidan och delvis åt gatan (Wermlands läns tidning 1879-02-18). I huset fanns även en möbelbod och ett postkontor. Ett äldre sjukt fruntimmer räddades genom övre våningens fönster (Dalpilen 1879-02-21; Göteborgs Weckoblad 1879-02-20). Branden hotade många byggnader och blev, som vi kan se, omskriven i många av landets tidningar. Den 21 februari 1879 kunde man i Stockholms Dagblad läsa att branden i Västerås var så kraftig att ”fönsterkarmarna på Edvard Björkstedts hus förkolnade”. Det var en brasa som inte bara för min farfarsfar utan för många av dåtidens västeråsare måste ha varit en hemsk upplevelse. Husen var försäkrade och skadorna på fff:s hus ersattes med 2.600 kr. Det sammanlagda ersättningsbeloppet till följd av branden var 23.780 kr, en ansenlig summa vid denna tid.
En efter branden införd annons i VLT ger oss anledning att begrunda tidens gång och förändrade väsentligheter:
Staden hade inte många invånare under 1800-talet. Alla kände alla. Officiella adresser användes sällan. I annonser i VLT hänvisades helt enkelt till ”Björkstedts gård” i stället för till den officiella adressen. I den mån en officiell adress behövdes hade huvudfastigheten adressen först Stora Smedgatan 38, sedan Österlånggatan 1 och därefter Stora torget 1. Huset mot Smedjegatan hade hela tiden adressen Smedjegatan 24.
Hyresgäster flyttade in och ut.
Hyresgäst är sedan 1888 L. Upplings som idkar handel med Sy- och Stickmaskiner men också Velocipeder. Han hyr in sig i den lokal som dr Lind hyrt sedan 1874. Nämnas kan att Upplings, som var en av stadens äldsta butiker, upphörde med sin verksamhet först 2018 utkonkurrerad av främst moderna tiders näthandel.
Enligt uppgift var gårdsserveringen ett kärt tillhåll för regementets officerare och känt för sina goda och kraftgivande körsbärsviner, men där hölls också auktioner.
I byggnaden Smedjegatan 24 fanns ett mindre bageri och en butik med mindre rum, en lokal om tre rum och kök som tidigare använts som Velociped- och Symaskinsaffär samt för min fff:s Vinfirma Joh. Blommé & Co. Med ingång från gården hade doktor Nordin mottagning på övervåningen ”hvardagar kl. 11 – 1, söndagar kl. ½ 10 – ½ 11”.
Vinhandeln bedrev under firma Johan Blommé @ Co handel med ”finare och gröfvre utländska viner, gammal och god punsch, äkta fransk Cognac, Körsbärsvin, Likörer, Destileradt bänvin och Maltdrycker”.
I källaren tappades vin på flaskor och i ett kvarvarande brev från en anställd kan man läsa om de stora råttor som satt längs väggarna och väntade på att få kasta sig över spillda droppar.
Några hyresgäster som flyttade in satte sin prägel genom sina skyltar mot torget.
Uplands Enskilda Bank kom alltsedan juli 1884 och under decennier att ha sin skylt över ingången.
Ett nesligt upprörande dåd …….
I Westmanlands Allehanda kan man den 16 juni 1890 läsa: Detaljerna i det om en förvånansvärd fräckhet och ytterlig sedlig förvildning vittnande dramat, hvilket först i dagarne kommit till polismyndighetens kännedom, karakterisera brottets utöfvare som en skurk af det gemenaste och uslaste slag.
På torget står en ung, vacker sjuttonårig tjenstflicka från en närbelägen socken. Med sina betyg i handen väntar hon någon, som kan finnas villig att köpa hennes arbetskraft.
En medelålders, välklädd herre uppmärksammar flickan och de vanliga frågorna vid tjensteaftal uppstå.
Hon har helst lust för strykning. ”Präktigt min flicka, säger den okände, ”min fru har sådan affär i Stockholm. Följ med!”
Glad i hågen lemnar flickan mannen sina betyg och de följas åt till vinhandlaren J.E. Björkstedts gård härstädes, der han af drängen Larsson lånar nyckeln till den afsides belägna drängkammaren, och dit framkommen bjuder han henne in för närmare uppgörelse.
Efter några underhandlingar om tjensten skrider uslingen till utförande af sitt nesliga dåd. Det arma offret bönfaller under heta tårar om förskoning, hon anstränger hela sin kraft för att slita sig lös – men skurken segrar.
Den beklagansvärda sökte, tyngd af blygsel, dölja för sin omgivning de ruskiga scenerna från denna hennes marknadsresa, men följderna av brottet ha ej kunnat döljas. Brottet blev till detektiva polisen i Stockholm anmält för åtgärders vidtagande för bofvens befordran till laga näpst.
Fram till 1800-talets slut tog huvudbyggnaden sin plats mot öster vid det som förr kallades Gamla torget. Torget var ännu bara en bredare öppning från Bondtorget fram mot hörnet Östra Kyrkogatan och Smedjegatan. När byggnaderna i norr mot dåvarande Prestgatan revs kom huvudbyggnaden att visa upp sin vackra fasad mot det vidgade Stora torget.
År 1897/98 fick vår huvudbyggnad en ny granne. Stadens nya polis- och brandstation ersatte den idylliska småhusbebyggelse som funnits dessförinnan och en stor del av Nygatan försvann samtidigt.
Polis brandstn, E. Blom, Västml. läns museum
Mellan huvudbyggnaden och polis- och brandstationen fanns en träport på kv 38. Enligt uppgift inträffade där en händelse som man nu kan skratta åt men som med dåtida mått mätt sannolikt inte var lika rolig för de inblandade.
Ett pojkstreck med konsekvenser:
Någon gång mot slutet av 1890-talet hade en av vinhandlarens söner tillsammans med en kamrat tillverkat en mycket träffsäker slangbella. De hade även kommit på den geniala idén att testa slangbellans träffsäkerhet på bakdelen av några av de hästar som drog saluvagnar till torghandeln precis utanför träporten. Jo då, träffsäkerheten var det nog inget fel på. En villervalla uppstod på torget. Tyvärr hade en av torghandelsbesökarna sett varifrån projektilerna avlossades och närheten till den nyuppförda polisstationen visade sig ha sina nackdelar. Det hela slutade med att självaste vinhandlaren fick besök av stadens barnavårdsnämnd och jag kan tänka mig att stämningen i huset ett tag var ganska spänd.
Bostaden på huvudbyggnadens övervåning mot slutet av 1800-talet.
I huset Smedjegatan 24 bodde vid sekelskiftet 1800/1900 kopparslagaren Asplind, kappsömmerskan Holmén, bagerskan Wahlström och f d rådmannen Flodin som hyresgäster.
Först under 1900-talets första decennium revs de hus som låg mittemot Polis- och brandstation på andra sidan Österlånggatan (nu Östra Kyrkogatan). Dessa hus med nummer 13 och 14 hade staden påpassligt köpt efter att deras värden nedgått efter en brand. Torgets utvidgning underlättades av att 14 för stadens väl intresserade medborgare år 1880 bildat föreningen Aros. Föreningens syfte var att köpa de tre återstående fastigheterna nr 10, 11 och del av 12 för att utan egen vinning överlämna dessa till staden. När sedan Stadshotellet skulle byggas överlämnade de fyra kvarlevande medlemmarna Arrhenius, Björkstedt, Norrlin och Sundeman fastigheterna såsom gåva till Västerås stad. Stora torget fick därmed den storlek vi ser idag.
Under 1920-talet byttes fastighetsbeteckningen till Idolf 6 (Kv Idolf kom sedermera att byta namn till Igor).
Av förståeliga skäl önskade Västerås stad utvidga affärsverksamheter längs med Stora torget. Under visst tvång sålde fff den 24 maj 1919 fastigheten till Västerås stad. Västerås stad å sin sida ansåg att köpeskillingen var hög och Stadsfullmäktige antecknade särskilt i protokollet att ”Drätselkammaren i skrifvelse till Stadsfullmäktige…..för sin del godkänt köpeaftalet samt att, oaktadt Drätselkammaren icke kunnat undgå att finna den betingade köpesumman vara ett högt pris för fastigheten….likväl ansett sig böra tillstyrka förvärfvet af densamma…”
Vår byggnad i storbrottsliga sammanhang:
Under 1930-talet inträffade också en händelse som kom att gå till historien Den 14 november 1930 mördades taxichauffören Sven Eriksson. Han sköts bakifrån med två skott genom förarsätet under en körning från Västerås till Enköping och kroppen dumpades i en å nära Sala. Det visade sig att mördaren Sigvard Thurneman ringde efter droskan från Gotfrid Johansson Konditori & Café. Det vi omtalar var den beryktade Salaligans första mord.
Sigvard Thurneman (Nilsson), Salaligans ledare. Ligan specialiserade sig på organiserade rånmord och avslöjades 1936.
De gamla husen från 1700-talet rivs och ersätts av ett modernt Konsumvaruhus, det första av sitt slag i staden. Invigningen är den 3 december 1937.
På 1960-talen blåser förändringens vindar än hårdare i Västerås. Det är tid för ”stadssanering”, något som även drabbar kvarteret Igor. Varje stad med självaktning ska ha ett Domusvaruhus. Eftersom Konsum redan låg i kvarteret blir det naturligt att Domus placeras där. Tillsammans med Konsumvaruhuset från 1937 går Hahrs polis- och brand station, missionskyrkan och de andra byggnaderna sina rivningsöden till mötes.
För att slutligen ersättas av Igor idag.
Claes Björkstedt
2025
Några slutord:
Vissa annonser saknar uppgift om ursprung. I den mån inget anges är annonserna kopierade efter sökning i Svenska dagstidningar, Kungliga biblioteket. För samtliga fotografier saknas gällande upphovsrätt. I den mån fotograf och källa är känd har detta angivits under fotografiet.
Slutligen vill jag tacka IT-arkivarien Johan Andersson för faktauppgifter, inspiration och trevlig korrespondens.
Kommentarer
Skicka en kommentar