Jordbruk och fiske på Ängsö´s öar i en brytningstid mellan häst och traktor
Förord
Vi flyttade till Stora Långholmen samma år som jag fyllde femton. Jag hade ännu ingen aning om att doktorn några år senare skulle ge min pappa rådet att flytta därifrån. Detta är Börje Stålhand som idag är 90 år (2025) och den äldste sonen till Birger Stålhand som 1949 arrenderade bondgården på Långholmen på Ängsö.
Börje, som har ett osedvanligt minne för detaljer kryddade med en stor portion humor, har under många timmar försökt att få mig att förstå livet på ett ö-jordbruk i en brytningstid där hästar kom att ersättas av traktorer - en tid då gamla sedvanor och brukningsmetoder kom att ersättas av helt andra – en tid då kroppskrafters slit kom att ersättas av sommarboendes lata dagar. Börje säger att han kanske är den sista som kan berätta hur det verkligen var.
Det är en ynnest att få sätta hans ord på pränt och jag är honom ett stort tack skyldig. Hos Stålhands köpte mina egna föräldrar under tidigt 1950-tal mjölk (se Bekännelser från Långholmen, 2024, Kulturarv Västmanland). Jan Vidlund, son till fiskaren Nils Vidlund, har vid trevliga kaffestunder berättat om sina minnen från sin barndom och om fisket under femtiotalet. Även Jan är jag ett tack skyldig. Ett särskilt tack också till Ulf Kjellsson för oumbärlig hjälp bland annat med kontakter med Börje Stålhand samt struktur och bildhantering.
Uppgifter har också hämtats från husförhörslängder, församlingsböcker och från andra källor i Riksarkivet. Specifika uppgifter om Stora Långholmen har hämtats från arrendekontrakt den 15 december 1949 mellan greve Eric Piper och arrendatorn Birger Stålhand, Syneinstrument över laga av- och tillträdessyn den 13 juni 1950 och Skiljedom den 30 augusti 1951. Egna minnesbilder har i begränsad utsträckning fått komplettera berättelsen.
Något om Ängsö, dess öar och befolkning
Ängsös mark och vattenområden brukar avgränsas mot fastlandet i norr av Spånsundet och Ängsösund, i väster av vattengräns i Oxfjärden varvid till Ängsö räknas St. Fogskär och Flottgrundet, i söder av Gisselholmen och Hallingen utom Hummelnäs som hör till Södermanland och österut av Gimpelstenarna.
Ängsö lär för länge sedan ha ägts av kung Erik den helige. I ett brev från slutet av 1100-talet nämner hans son Knut att han fått godset som arv efter sin far. Det har diskuterats om brevet verkligen syftar på Ängsö. Frågan har varit föremål för vetenskaplig analys och allt pekar på att brevet faktiskt avser vårt Ängsö.
 |
| Fotograf: Kate Thorsell, Västerås |
Under medeltiden ägdes Ängsö först av nyss nämnde son och senare av kloster, riddare och släkten Sparre. Under 1500 – 1600-talen vandrade godset runt mellan släktena Trolle, Posse och Sparre. År 1710 köptes Ängsö av Christina Piper. Släkten Piper ägde sedan Ängsö fram till 1971 då Westmannastiftelsen tog över ägande och förvaltning. Westmannastiftelsen äger större delen av Ängsö med några undantag såsom Kurön och Prästgården.
Livet på Ängsö finns utförligt och väl beskrivet i ett verk med samma namn utgivet 2021 med stöd av Länsstyrelsen Västmanland, Västerås stads kulturnämnd m. fl.
Livet på Ängsös öar är mer sparsamt beskrivet men väcker nyfikenhet och denna skrift har som ambition att väcka till liv vardagen för det ö-folk som levde och verkade för inte alltför länge sedan.
De större öarna är Långholmen, Måholmen, Hallingen, Fagerön, Gisselholmen och Röholmen. Berättelsen kommer huvudsakligen att kretsa runt dessa öar och dess befolkning med tonvikten lagd på tiden runt 1950. Långholmen, som var den största ön, får vara centrum i berättelsen.
Öarnas namn har i de flesta fall varit stabila genom århundraden. År 1547 gjordes en sammanställning av ”Ängsö gårds underliggande hemman och dess skyldigheter” av den dåvarande ägarinnan Hillevi Knutsdotter och hennes make hövitsmannen Arvid Trolle under rubriken ”Engxö ok engxö gårdz tilligiande hålmer”. Fagerön bl.a. nämns inte. Det verkar som om ön tidigare haft det märkliga namnet ”Trän roppen”.
En ö som jag lämnar därhän trots en intressant historia är Tallgås väster om Hallingen (eller Talle gåszen som den kallades under 1500-talet och Tallgärdsholm senare under 1600-talet). På ön som låg längs farleden fanns mellan åren 1680 och 1717 en sjökrog.
.................
Befolkningen på Ängsö enligt utdrag ur församlingsböckerna:
Skrivna på Ängsö Totalt På öarna
1920 421 111
1930 361 74
1940 328 89
1950 243 57
1960 130 15
..................
Livet på Ängsö kom att ändra karaktär. Nedgången i Ängsös befolkning är sannolikt likvärdig med landsbygdens avfolkning i Sverige i allmänhet. Folket flyttade från land till stad. En företeelse som med en mer vetenskaplig benämning kallas urbanisering. Mellan 1920 och 1960 minskade Ängsös befolkning med 70 % och på öarna med ca 85 %. Torp och gårdar kom dock inte att stå tomma. När en hårt arbetande befolkning flyttade ut flyttade rekreationstörstande sommarboende in.
Jordbruk, dagsverke och fiske
Jordbruket har, som andra näringar, förändrats. Framför allt under efterkrigstiden har teknikutveckling och mekanisering medfört en strukturförändring mot färre och större jordbruk. Strukturutvecklingen i det svenska jordbruket har inneburit att ett småskaligt självförsörjningsjordbruk försvunnit och ersatts av större brukningsenheter med produkter för extern försäljning.
Det har beräknats att närmare 80 procent av Sveriges befolkning huvudsakligen var sysselsatta inom jordbruket vid mitten av 1700-talet. Först mot slutet av 1800-talet började andelen långsamt minska och var omkring 1930 nere i knappt 40 procent. Efter andra världskriget kom den stora minskningen i jordbrukarnas andel av befolkningen. Det var sällan som brukaren av jorden också ägde densamma och lika sällan som ägaren av jorden brukade den själv. Bonden och torparen köpte ofta rätten till sitt boende genom ett arrende som delvis kunde utgå i dagsverken åt jordägaren. Som en ömsesidig nytta där brukaren fick mark och ägaren fick bondens arbetskraft. I systemet ingick ofta hela familjen. Bonden, hans hustru och barn kompletterade med sin arbetskraft.
Statarsystemet, i dess olika varianter, tog sin form under 1700-talet och fick sin största utbredning under 1800-talet. Systemet minskade därefter i takt med jordbrukets ökande mekanisering. Statarnas utsatta levnadsförhållanden reste krav på dess avskaffande. Statarskolan är en benämning på de svenska arbetarförfattare som under 1930-talet publicerade romaner om statarnas och lantbruksarbetarnas levnadsförhållanden. Vi känner igen namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson.
Ängsös öar ingick i det fideikommiss som inrättades 1747 av Christina Thörnflycht maka till Kungliga rådet Carl Piper. Innehavaren av ett fideikommiss kallas fideikommissarie men denne äger strikt betraktat inte egendomen, men disponerar, förvaltar och har rätt till inkomster från egendomen. Fideikommissinstitutet avskaffades genom Avvecklingslagen som trädde i kraft den 1 januari 1964.
Fideikommisarier genom tiderna:
Christina Törneflyht 1747
Carl Fredrik Piper, president, greve, 1747-1770
Adolf Ludvig Piper, kammarherre, greve, 1770-1795
Axel Adolf Piper, kammarherre, greve, 1795-1827
Axel Mauritz Piper, överstekammarjunkare, grave, 1827-1866
Axel Piper, underlöjtnant, greve, 1866-1875
Ludvig Magnus Alexander Piper, major,, grave, 1875-1895
Eric Adolf Alfred Piper, ceremonimästare, greve, 1902-1930
Eric Carl Piper, godsägare, greve, 1930-1959
Eric Claes William Piper, godsägare, greve, 1959-1968
Fiedekommisarie under den tid som denna skrift huvudsakligen behandlar var Eric Carl Piper f 1870 d 1959.
 |
| Med tillstånd av Catharina Piper, Ängsö, Västerås. |
Ett sätt att få avkastning av ägandet till marken var genom att upplåta arrenden. Det kunde ske genom att marken arrenderades ut för jordbruk eller bete eller genom att sjöområden arrenderades ut för fiske. Arrenden kunde omfatta bara mark, men också mark i kombination med torp och gårdar. Ofta fungerade det så att arrendatorn själv fick hålla med djur, draghästar, maskiner och verktyg.
Arrendeavtalet innehöll de villkor som överenskoms. Avtalen verkar ha varit tämligen standardiserade och, kan man förmoda, desto äldre ju mer ensidigt utformade utifrån vad som var mest förmånligt för markägaren.
Öarnas jordbruk med tillhörande torp utarrenderades av fideikommisset. Skyldigheten att utföra dagsverk som ersättning avskaffades på Ängsö av Axel Mauritz Piper (1810-1866). Istället graderades och mättes jorden och brukarna fick betala sina arrenden med kontanter. Kvar som klausul i kontrakten fanns dock en kvardröjande skyldighet att utföra dagsverken som betalades efter arbetets värde.
Dagsverk som ersättning var ju ingen realistisk möjlighet för ö-folket och i den mån det förekom gestaltade det sig annorlunda än på själva Ängsön. Vi ser att torp nära Stora Långholmen benämndes lägenhet under Stora Långholmen i husförhörslängder. Sannolikt avses att torparen arbetade på en nära liggande större gård som komplement till det egna mindre jordbruk eller fiske. Skyldigheten för ö-folket att utföra kontraktsenliga dagsverken åt fideikommisset fanns i viss mån kvar och avsåg då ofta avverkning och skogskörslor, det vill säga transport med egen häst av fideikommissets timmer.
Jordbruksarrendatorn hade ofta men inte alltid rätt till fiske för husbehov men allt övrigt fiske i fideikommissets vattenområden arrenderades ut tillsammans med torp belägna på öarna. Dessa kallades stundom fiskehemman.
Ängsööarnas små jordbruk kom således att vila på de tre benen eget arrenderat jordbruk, egna dagsverk och eget husbehovsfiske. Kombinationen var nog nödvändig för försörjningen. Även utarrenderat fiske kombinerades med en egen brukad jordplätt och med djur. Ett slit från arla till särla för att få ihop till livets nödtorft.
Vi kan ju bara spekulera över hur dåtidens ö-bor upplevde sin vardag. Kanske var det så att man var nöjd när jord, fiske och dagsverk gav mat på bordet, det vill säga självförsörjning. Utrymmet för konsumtion i övrigt var begränsat av den egna otillräckliga tiden, vägavståndet och utbudet. Nog kan vi som lever i ett konsumtionssamhälle och dagligen överöses av reklam känna viss avundsjuka. Någonstans känns det som om något väsentligt har gått förlorat mellan dåtid och nutid.
Ängsös öar fick aldrig ta del av jordbrukets strukturutveckling. Den huvudsakliga anledningen var arrendeställenas begränsade storlek. En viss mekanisering kom till stånd i form av en och annan traktor men sammanslagningar till större och mer bärkraftiga jordbruk omöjliggjordes av geografin.
Låt oss blicka ned på de olika jordbruk som fanns på Ängsös öar.
Stora Långholmen
Stora Långholmen, eller Storgårn som man sa på Ängsödialekt, är ett arrendejordbruk under ägaren av Ängsö. Gården omfattar totalt 158 hektar mark, varav 39 hektar åker, 119 hektar skogs- och hagmark. Arrendeställets mark omfattar halva Långholmen.
 |
| Storgårn, Fotograf: A. Jansen |
Ett av arrendeavtalen, det som tecknades den 15 december 1949, anger en areal åker om 42 hektar, viss anvisad areal betesmark, byggnader och anläggningar. I arrendet ingick inte skog, jakt eller fiske med undantag av fiske för eget husbehov. Arrendetiden var satt till fem år med rätt till förlängning.
Arrendatorn hade också viss arbetsskyldighet med skogskörslor. För dessa skulle han hålla minst två arbetsdugliga hästar. Det ålåg också arrendatorn att hålla minst 18 stycken nötkreatur. Syftet torde ha varit att arrendestället inte skulle växa igen och att få tillräckligt med gödsel till jorden. Slutligen fanns ett antal bestämmelser om byggnaders och markernas skick och underhåll samt att sedvanliga tillträdes- och avträdessyner skulle hållas. Arrendeavtalet undertecknades av greve Eric Piper såsom jordägare och Birger Stålhand såsom arrendator med tillträde den 14 mars 1950.
 |
| Birger Stålhand Foto: H Björkstedt 1953 |
Avträdes- och tillträdessyn hölls på arrendestället den 13 juni 1950.
Inflyttning mm
Våren 1950; Börje berättar:
Farsan drev ett mindre jordbruk i Bortomta, Simtuna socken, beläget på slätten mellan Sala och Enköping. Gården hade han ärvt av sin far. Den var uppbyggd runt farfars gamla soldattorp. Farfar var utbildad soldat men fick tänka om när indelningsverket försvann 1901. Han fick istället tjänst på Bortomta gård och fick som dagsverkstorpare bo kvar i sitt gamla soldattorpet. När torpet senare blev till salu köpte han loss det.
Farsan fick köpa till mark från Stora Bortomta. Jordbruket blev ändå för litet för att vi skulle kunna ha moderniteten av en traktor. Skulle man hänga med i utvecklingen måste vi tänka om. Jag fick med mig farsan på tankarna att flytta. Det var väl egentligen mitt påhitt att vi skulle ha en traktor.
Arrendeannonser studerades och diskuterades. Avgifter jämfördes. Slutligen fanns det där. Storlek och arrendepris var det rätta. Det var väl bara det att arrendet låg på Långholmen i Ängsö, alltså på en ö i Mälaren. Mamma var lite svår att övertala men min och farsans entusiasm övertygade även henne. Kontrakt skrevs redan på hösten 1949 med tillträde våren därpå. Tiden fram till tillträdet behövdes till alla förberedelser.
Vi hade en nyare men tung självbindare som lättast kunde tas över när sundet mellan Ängsö fastland och Långholmen var täckt av tjock is. Alltså innan tillträdet. En kylig februarinatt lassade jag därför på självbindaren på en ”kälkåka”, spände för hästen och så bar det iväg mot Långholmen. Det var sex långa mil – en jäkla marsch det. I en tvär högerkurva höll det på att gå galet. Vägen lutade så pass att bindaren höll på att tippa omkull. Jag fick koppla loss hästen, ta en kättingstump och få hästen att dra upp självbindaren så att jag kunde ställa dit en plankbit som ett slags med under bågen på självbindaren. Sedan fick jag koppla på hästen igen. Vi var framme på Långholmen mellan elva och tolv mitt på dagen. Då hade vi knallat och gått, hästen och jag, hela vägen. Hästen fick vila sig i stallet till fyra på eftermiddagen innan vi två återvände. Det var ett jäkla snöoväder under hemfärden och vi var inte hemma igen förrän fyra på morgonen.
Vid auktion efter den tidigare ägaren tog vi över en elva, tolv kor och en tjur. Vi hade själva med oss två hästar, hästmor Minerva och dottern Freja.
 |
| Börje, Minerva och Freja. Foto: Fam. Stålhands samlingar. |
I arrendet ingick båt och en liten färja. Behövde man en större fick man låna från det närbelägna Skurusund. Båda färjorna kunde bara användas vid lugnt väder och roddes med stora träåror.
 |
| Skurusundsfärjan. Okänd fotograf 1930-tal. |
På Storgårn ”övertogs” boningshus, drängstuga, spannmålsbod, redskapslider, ladugårdsbyggnad med stall, bod och slöjdbod, magasin och vagnslider, källare, tvättstuga, svinhus och hönshus, hemlighus, loge med två golv, vedbod samt östra logen. Vid stranden fanns ett båthus.- När vi flyttade in var det en överraskning att det såg så jävligt ut, säger Börje. Alla hus var i lika dåligt skick.
Det äckligaste av alltihop, fortsatte Börje, var svinhuset. Där fanns en gammal silltunna som de haft gröpe i. När vi flyttade in upptäckte vi storråttor i tunnan, de var som små katter. Råttorna kom knappt över kanten eftersom tunnan var välvd inåt.”Skicka in pinnen utanför dörren”, sa farsan, ”så jag får slå ihjäl råttjävlarna, det är fullt i tunnan.” Utanför fanns en pinne som lutad mot marken användes som dörrstopp. Med den nackade han sedan flera råttor, men det kom nya hela tiden som ville lapa gröpen.
Boningshuset var lika dåligt det, fortsätter Börje. Det var riktigt gammeldags. Det fanns ingen trossbotten under huset. Den kåken måste ha varit påbyggd. Huset hade satt sig och när vi rev bort tapeten vid spismuren var det en springa i golvet och en större i taket. Det var kallt som fan i köket på vintern. Stallet var också ett ruckel. Vid inflyttningen när vi kom dit på natten med hästarna höll jag på att slå ihjäl mig vid stalldörren. Det var en hög tröskel och när jag klev upp på den var det så lågt till övre fodret att jag slog i skallen ordentligt. - Ja, du vet, jag föll ned på knä och fick räkna en stund, säger Börje.
Det fanns en stor jordkällare utanför. Innan renoveringen så förvarade vi mat och grönsaker där. I den drog vi senare in vattenpumpen. Det fanns ju inte vatten när vi flyttade in. Inget avlopp eller någon annan bekvämlighet heller. För kylning fanns ett speciellt skåp i ett uthus. Där fanns också en bassäng för att snabbt kunna kyla mjölken. Kylan bibehölls av ilagd is.
 |
Isupptagning på Mälaren Okänd fotograf, Upplands Museum.
Isen hämtade vi vintertid i sjön och förvarade för påfyllning i en sågspånstäckt stack utanför. Om man var noga med täckningen hade man is ända fram till nästa vinter. Isblocken som togs upp var en meter i fyrkant och var tunga och svåra att handskas med. Vi hade en speciell stege med krokar på för att få upp de sågade isblocken ur sjön. Sedan drog man upp isen på ”kälkåkaren” för transport upp till stacken. Det var ett fasligt slit.
Det
var dåligt med vatten i gårdsbrunnen. Det var dessutom bara två
tolvtumsrör till Lagårn så det var uruselt med vatten till korna.
Vattnet i Lagårn började rinna vid ena raden. Den ko som stod sist
på motsatt sida fick vackert vänta till dess rännilen kom ända
dit. Därför släppte vi ofta korna så att de själva kunde gå ned
till sjön och dricka. Vi sänkte senare brunnen som låg vid
Lillstugan, drog nya rör till Lagårn och vidare till hydroforen i
boningshusets källare och upp och fick då ordning på eländet.
Det fanns el på gården men det var högspänning 127 volt. När vi flyttade in användes el bara till belysning. Elledningarna var utanpåliggande med vita poslinsisolatorer i böjarna. Spisen var vedeldad. För uppvärmning fanns bara kakelugnar och vedeldade kaminer. När vi rustat blev det en vedeldad värmepanna bredvid elspisen, en emaljerad Husqvarna med separat varmvattenbehållare, som genom grova rör och självcirkulation värmde de nya element i rummen. Den gav bra med värme.
Skulle man ha ström till maskiner måste vi skaffa en transformator och den var ju så mycket dyrare än någonting annat. Att inte ha ström till maskiner var ju en nackdel när vi skulle tröska. Vi körde tröskverk, kvarn och annat med band kopplat till traktorn. Traktorn hade vid sidan av motorn en remskiva och man kopplade på en bred rem gjord av väv, backade traktorn till lagom spänning och genom gasreglaget fick man lämplig hastighet på rotationen.
 |
| Källa: Västergötlands museum. |
Höglund, som vår höga traktor kallades, gick nästan jämt. Vi körde nog slut på ett trettiotal fat fotogen på ett år. ”Höglund” var sprillans ny. Det var ju den moderniteten vi drömt om, en Fordson Major köpt i Enköping för hela 8200 kr.
Byggnaderna på arrendet var alltså i uselt skick och farsan försökte prata förstånd med greven. Men då talade Greven om att ”passar det inte för Stålhand är det bara för Stålhand att överklaga”. Han tänkte väl att farsan skulle vara lika ”tufflig” som många andra bönder är, men då hoppade han på fel gubbe. Det blev process av det. Ja farsan vann och greven fick renovera för över 100 000 kr.
Precis som Börje nu berättar klandrade Birger Stålhand synen och påkallade skiljemannaförfarande. Skiljedom meddelades den 30 augusti 1951. I allt väsentligt vann Stålhand i sakfrågorna och greven ålades också att betala i stort sett alla kostnader för skiljeförfarandet. Man får anta att det blev ett frostigt förhållande med greven som förmodligen ytterst motvilligt fick ombesörja de omfattande reparationerna på arrendestället.
Börje fortsätter:
På den tiden vände bussen från Västerås vid Ängsö gård, Sedan fick man cykla till Långholms brygga. En dag skulle min syster Gunhild möta vår mamma som kom från Västerås med Ängsöbussen. När hon väntade vid hållplatsen uppe vid slottet kom en äldre man gående. Han ströpplade fram med käpp och hade en pekingeser i koppel. ”Fin hund farbror har”, sa hon. Hon pratade ju gärna med alla. Farbrorn bara grymtade och gick vidare men efter några meter vände han sig om, hytte med käppen och sa: ”Jag är ingen farbror, jag är greven”. Syrran blev ju livrädd och sa åt mamma att inte berätta det för pappa. Hon var väl rädd för hans hetsiga humör. Kanske hade greven känt igen dottern till den där Stålhand som klagat över arrendebyggnaderna.
Man rustade Lagårn först och tog bl. a. bort de gamla naturstenar som fanns som grundmur och ersatte dessa med cementblock. Blocken fraktades dit på färja över sundet och sedan med traktor och vagn upp till gården. Ibland fattades det block. När de andra vilade tog jag två båtar. Den ena som fick vara på släp fylldes full med block och så lassades vagnen. Det hade jag som söndagsnöje, skrattar Börje.
 |
| Cementblock förs över sundet. Foto: familjen Stålhands samlingar. |
Verandan tog vi och knäckte loss och drog ned med traktorn och ställde framför Lillstugan. Där fanns det ett litet kök som var kvar från gamla tider. Vi hade ju snickare och hantverkare som vi skulle hålla mat till och verandan fick tjäna som påbyggd matsal. Man fick ta vad man hade och det gick ju bra det också. Familjen bodde under byggnadstiden i en av bodarna, men jag och vår kogubbe, Olle, bodde i kammaren i Lillstugan.
Greven skulle dit en gång och mönstra reparationerna och jag skulle köra honom. Bak på traktorn hade jag en sådan där vinkelaxelkärra med löstagbart säte. Gubben var ”tufflig att gå” så jag fick lyfta upp honom i kärran.
Med tillstånd av upphovsrättsinnehavaren Bertil Sporrong, Habo.
När han hade mönstrat klart bar det iväg på återresa. När vi kom till den dåliga vägen genom skogen mot Norrudden för fortsatt överfärd med båt så börjar han tycka att färden var för obekväm för en greve och förmanade mig ideligen med sin förnämt tunna stämma: ”Det är en stubbe där, ser han den? Akta akta, där är en kurva…” Det var ingen hejd på förmaningarna. Det gick för långt åt mig, sinnat rann på mig, jag höll på att bli tokig. Jag sa sedan till farsan att jag tamejfan inte kör honom mer, nästa gång får han gå på sjöbotten.
Året på landet (1950 - 1955)
Vi hade mycket folk hos oss jämt. Ibland tyckte jag väl att det blev för mycket. Man tänkte väl att när man kom till en bonde behövde man inte skämmas, där finns det alltid mat. Det var väl lite rätt förstås. Ibland gjorde dom sig till och ville vara hjälpsamma och det var dom väl kanske vid diskbänken å så, men till arbete utomhus var dom inte mycket att ha. De muttrade om det var så att vi skulle ”te å harva eller mjölka en söndag". Kossorna skiljer ju inte på vardag och helgdag, vad jag kommer ihåg.
Hästen Minerva fick ganska tidigt någon sjukdom i magen som inte veterinärerna klarade av. Hon tynade så sakta bort. Tanken var att vi skulle ta henne över sjön till nödslakt, men det var vinter och dålig is så det gick ju inte. Inte ville vi gräva ned hästkraken heller. Vi försökte hålla henne vid liv och få henne att klara sig men det gjorde hon inte. Vid sista dödsrycket sparkade hon till mig så att jag åkte kana över ladugårdsgolvet och in i en kalvkätte. När hon väl var död la vi henne på en ”kälkåka” och tog henne över sundet. Isen bar inte för två samtidiga hästar så vi fick själva skjuta på kälken. På fastlandssidan tog nödslaktaren hand om hästkraken.
Hö och spannmål
Jorden var ganska bra överlag. När vi tillträdde var det inte täckdikat så det var många små plättar med öppna diken emellan som skulle brukas. Det var ju ett vådligt sjå det. Vi beställde en täckdikningsplan, grävde, la ned dräneringsrör och täckte rören genom eget arbete och en inhyrd lantarbetare. Det blev många metrar diken och tegelrör, men sedan blev det en väldig skillnad. Det blev stora fält och lättkört.
Men det fanns åkerlappar som en bonde kunde bli tokig på. Särskilt kommer jag ihåg en teg bortåt Österudden med massor av sten. Så fort man skulle till och plöja blev det stopp och baxade man iväg en sten så nog kom det upp en ny allt. Den åkern var ett elände. Långholmen var ju gammal sjöbotten så jorden hade stor inblandning av lera. Det märktes särskilt väl under torrperioder då jorden sprack i stora stenhårda flagor.
Vi bedrev växelbruk i jordbruket. Det gick till så att åkern lades i vall tre år, sedan låg den i träda och så blev det några år med spannmål. När marken låg i träda passade vi på att ”nöta ut” ogräs – det var den tidens ekologiska ogräsbekämpning. Nötningen gick till så att vi under juli och första halvan av augusti körde med harv och en kultivator och rörde om i jorden så att ogräset torkades bort. (Kultivatorn var ett jordbearbetningsverktyg som bestod av taggar. Taggarna rev upp jorden. Genom att kultivatorn skapades såbädd, luftades jorden och togs ogräset bort.) Vi passade också på att gödsla och att tillföra osläckt kalk som släcktes genom att vatten tillfördes. Åkermarkskalkningen motverkade att jorden försurades. Om det fanns gott om dynga kunde vi i samband med att vi plöjde tillföra gödsel även år då marken inte låg i träda. Man såg på jorden om den var näringsfattig eller inte.
Någon gödning köptes inte på den tiden. Det var de egna djurens dynga som skulle ge marken dess näring. Som de sprider gödning idag, det gjorde vi aldrig, säger Börje. När vi mockat i lagårn la vi ut dyngan i en stor stack utanför. Det var en konst att bygga en gödselstack. Kanterna skulle vara raka och fina så att dyngan inte torkade i onödan. Näringen gick ju annars upp i skyn till ingen nytta.
Vi odlade råg, vete, korn, havre, potatis och ärtor. På hösten plöjdes åkrarna med traktor. Den plog som användes var en tolv tums Sesam-plog. Det fanns längre plogar men vår passade till traktorn.
 |
| Birger, Börje plöjer med "Höglund". Foto: familjen Stålhands samlingar. |
Hästen användes till yttervarv. Därigenom kunde man använda jorden ända ut till kanterna och i hörn. Hästen kom åt att plöja på ett annat sätt än traktorn. Sedan skulle jorden harvas. Till det användes traktorn, men småplättar harvades lättast med häst.
 |
Med tillstånd av upphovsrättsinnehavaren Bertil Sporrong, Habo.
Råg och höstvete såddes på hösten när det var lämplig fukt i jorden.
På vintrarna körde vi ut gödseln och la den på de åkrar som skulle gödslas. Den fanns ju då på plats på våren. Gödsel spreds med en dyngkärra. Den var konstruerad så att gödseln släpptes ut med jämna mellanrum genom att en liten lucka bakpå. Dessa ”kluttar” spreds sedan för hand med en grep. Sedan plöjdes dyngan ner så att masken fick lite att göra. Det var ett fasligt sjå både för oss och masken.
Korn och havre såddes när tjälen gått ur marken. Somrarna kom senare på femtiotalet och oftast fick man vänta till slutet av maj innan det var dags att så.
På den tiden fanns det ännu inte så många redskap att hänga efter traktorn. Till såmaskinen fick vi använda häst. Det var ett jäkla knallande fram och tillbaks vända för vända för att så en åker.
 |
| Fotograf: Upplands-Bild, Upplands museum |
Efter sådden skulle jorden vältas, det vill säga packas. Vi använde en stor ringvält med 4,5 meters bredd som drogs av traktorn.
Okänd fotograf. Bild med tillstånd av Kalmar läns museum.
På sommaren var det mycket arbete med hö till djurfoder. Vi hade ju många slåtterängar som man slog med slåttermaskin. En slåtteräng är en bit mark där man skördar allt som växer spontant. En slåttermaskin hade en fingerbalk, som var fast, och en rörlig kniv som klippte höet. Via en växellåda överfördes rörelse från hjulen till den rörliga kniven. Drivningen orsakade att det gick tungt att dra sådana slåttermaskiner och parhäst eller traktor var nödvändigt för att dra slåttermaskiner. Efter slåttern torkades höet ute i det fria och kompletterades sedan med halm till vinterfoder. (Halm är den torkade stjälken och bladen från plantan när fröna avlägsnats, till exempel halm av stråsäd.)
Spannmål skördades med hjälp av en så kallad självbindare. Självbindaren hade tidigare dragits av häst men var numera traktordragen. Den fungerade så att den maskinellt skar av spannmålen, buntade ihop den till kärvar och ”spottade ut” längs med färden. Själva självbindaren slog ned sädesstråna när man körde in på åkern. Man var noga med att allt kom till nytta och därför började skördearbetet med att man ”skar omkring”, som det kallades. Man skördade alltså först per hand för att bereda självbindaren plats. Självgående skördetröskor fanns här och var i Sverige men hade ännu inte kommit till Långholmen.
Efter skörden skulle allt torkas. För den enskilde lantbrukaren stod stora ekonomiska summor på spel om inte torkningen fungerade. Torkning är extra viktigt i länder som Sverige där fukthalten på skördade produkter kan vara betydande.
Råg och havre bands och torkades i kärvar eller så kallade nekar och träddes fyra, fem stycken i en så kallad skyl som stod direkt på marken. Axen skulle vändas mot söder. Långa halmstrån användes för att binda ihop kärvarna. Skulle de stå ute en längre period var det mer komplicerat. Man gjorde då en större snes på en påle med fler varv så att man fick bättre avrinning utåt. Det blev hårdtorkat och riktigt knöligt om vädret var dåligt.
 |
| Höbärgning på Ängsö. Västerås stadsarkiv. |
 |
| Snesar, Foto: Leif Widell |
Hö torkades i s.k. hässjor. Ställningen bestod av stående störar och däremellan liggande slanor eller uppspända trådar. Höet lades sedan på slanorna eller trådarna och det övre lagret fungerade som paraply för det underliggande höet.
En Hässja uppsattes helst längs vindriktningen för att inte bli för starkt utsatt för blåsten, och i riktningen norr – söder så att båda sidor ska bli jämnt solbelysta. För hö uppsattes den med lodräta stolpar, och höet lägges på stängerna i lager vars tjocklek beror på fodrets fuktighet. Det översta lagret paraplyet ”kammas” (kämsas) väl med räfsan för att underlätta regnvattensavrinning och för att ge blåsten minsta möjliga tag. Var det bra väder tog det kanske en vecka att torka. Vi var ute och bet i kornen för att känna efter om torktiden var tillräcklig, berättar Börje.
Var det rikligt med regn fick vi problem, säden kunde börja mälta det vill säga gro och då var det bara att köra ut det i skogen. 1954 var ett sådant år. Solen hade kommit bort. Det regnade så mycket att vi inte fick det torrt. Vi fick köra ut det mesta i skogen. Fick man inte in spannmålet försvann inkomsten illa kvickt.
Det torra höet som skulle användas som djurfoder blåstes upp på skullen av en fläkt men lades helst i mindre uthus ute på åkrarna. Höet togs efter hand in med ”kälkåka” på vintern.
Spannmålet lades in otröskat. Tröska kunde man hålla på ända fram till vintern. Men man fick se upp så att det inte blev för många råttor eller andra djur. Tröskningen var ofta tvunget att vänta därför att vi var tvungna att plöja innan kylan la hinder i vägen.
Vid tröskningen skildes korn och från ax och halm. Tröskverket fanns hemma i ladan och fungerade så att säden matas in i ett sorterverk och en roterande cylinder med kammar pressade sädeskornen ur axen genom ett galler. Därefter rensades boss och agnar bort av en fläkt. Olika såll såg sedan till att bara sädeskornen blev kvar och samlas i säckar. Halmen blåses ut separat.
 |
| Äldre tröskverk, Upplandsmuseet, Okänd fotograf |
Spannmål såldes till Arosbygden i Västerås. Vi sålde inte allt utan bra spannmål behölls för utsäde till nästa år.
 |
| Spannmålsleverans över sundet. Foto: familjen Stålhands samlingar. |
Potatis satte vi, men bara för husbehov. Kupade gjorde vi med hjälp av häst. Ärtor odlade vi också. Ärtor var jobbiga att odla, men det var ett bra pris på dem när de såldes till Arosbygden. På den tiden fanns det inga bra maskiner för att skörda ärtor. Vi skördade dem för hand med en slö lie, ärtorna fick inte vara för mogna. Sedan fick de hänga och torka. Det blev väl en 4 – 5 ton per år.
Kor och tjur
Vi hade väl en 25 kor som sköttes av en ladugårdskarl. Kogubben, som vi kallade honom, var kvar efter den tidigare arrendatorn. Han hette Olof Andersson. Efter några år tyckte vi att vi kunde sköta även korna utan hjälp och Olle fick nytt arbete på Kärn.
Korna mjölkades på kvällen vid halvsextiden och på morgonen mellan fyra och fem. Vi fick alla hjälpas åt. När vi kom dit fanns det inga mjölkmaskiner och vi hade tänkt att klara oss utan. Vi fick på vintern en två till tre mjölkkrukor och på sommaren när det fanns gott om bete och med nykalvade kor fyra till fem mjölkkrukor. Varje mjölkkruka rymde 50 liter och vägde 63 kilo. Mjölken skulle sedan transporteras ned till stranden, lassas på båt över fjärden och vara på plats på mjölkpallen klockan sex när mjölkbilen kom. Samma varje dag, helg som vardag. Var det dålig is fick man ställa de tunga mjölkkrukorna i båten skjuta på och vara beredd att hoppa i båten om isen brast.
 |
| Mjölkleverans vintertid över till Långholms brygga (Mårtens hage). Foto: familjen Stålhands samlingar. |
På sommaren släpptes korna ut efter mjölkningen men på vintern skulle de ha foder. Mellan tio och två på eftermiddagen skulle det vara lugn.
Mjölkspann Fotografi: C Björkstedt
Vi hade en kvarn som vi kopplade till traktorn för att krossa korn för mat till korna. Den bestod av en mindre anordning med två kvarnstenar.
Man fick se upp så att korna inte fick kalvförlamning. I viss mån kunde man förebygga det med att ge dem potatis men kor har dåliga tänder så då fick man hjälpa till att knäcka potatisen så att de kunde tugga. En gång var vi tvungna att tillkalla veterinären Verner Snöborgs från Västerås. Jag tålde inte att se blod men skulle hjälpa till att hålla i kons huvud. När Snöborgs satte en spruta i kon och det kom blod svimmade jag och föll mellan hornen som blev som två vita slipsar. ”Han skulle ju hjälpa till å hålla i”, sa Snöborg till mig.
Tjuren hade det ganska bekvämt. Det var en snäll tjur som man hade respekt för. Han hade inte mycket att göra utöver sin hobby.
Hästar
Vi hade ett par hästar som hade det ganska lugnt och stilla efter att vi skaffat traktor. De användes ibland på åkrarna men mest i skogen. Farsan tyckte om att arbeta i skogen och vi åtog oss skogskörningar. Då fick vi in lite extra. Hästarna skulle ryktas och mockas och vara klara en halv sex på morgonen för då skulle vi iväg med mjölken.
Grisar
Vi hade väl en fyra suggor och en galt. De skulle ha mat varje dag och mockas. När de inte hade smågris var de utomhus.
 |
| Birger, Börje vid grisleverans. Foto: Familjen Stålhands samlingar. |
Grisarna åt nästan vad som helst och gick och bökade, men vi kompletterade med riktigt finmalda korn som vi malde själva med traktorn och kvarnen.
Vi sålde smågrisar som skulle bli gödgris. De skickades inte iväg förrän de var en 8 – 10 veckor och vägde en 20 – 22 kilo. De måste ju fraktas över sjön. Vi hade snickrat ihop lådor av spontat virke. Det var ju stora lådor och stoppade man i kanske tio grisar så blev de tunga. När jag kom ned till sjön ville jag backa ned nära båten så att vi slapp lyfta utan kunde kana lådorna ned i båten. Jag sa till farsan att jag backar ned jäms med båten så kanar vi i lådorna.
”Å helvete heller”, sa han, ”ska du dränka både grisar och en själv”. Så det blev så att vi fick konka i för hand, Man blev blå i huvudet när man tog i. Vid ett tillfälle när vi klev i båten vinglade den till och både jag och en låda for i sjön, men lådan var ju tät och bra så den flöt ju. Vi fick ju upp den på land men det blev ju ett jäkla jobb.
Sen kom jag på att det var bättre att vi tog grisarna på vagn, ställde en tom låda i båten och bar grisarna en och en till lådan. Det var ju mycket bättre än att bära ihjäl sig på lådorna. Du ska inte tro att farsan någon gång sa tänk var det där gick bra. Vi ”bara gjorde´t” och höll käften. Han var sådan farsan.
Höns
Höns hade vi ett femtiotal av sorten Ljus Sussex. Det var mamma som skötte hönsen. Äggen som var bruna såldes till att börja med på torget i Västerås. Senare fick hon en fast kundkrets och fick sälja äggen i en garnaffär i staden. Hon ställde helt enkelt sin korg där, folk kom och tog ägg och la dit pengar. Det skötte sig själv. Italienarna som hade inflyttat i Västerås för arbete på ASEA var som tokiga i hennes ägg.
Jakt
Jakten hörde inte till vårt arrende utan var utarrenderad till H Liljedahl.
 |
| Hans Liljedahl, Källa: Olympiaboken. |
(Jaktarrendatorn bör ha varit Hans Liljedahl, f. 1913, VD för Freys Express AB i Stockholm. Liljedahl blev världsmästare 1947 i lerduveskytte och deltog även i två olympiska spel, där han blev bronsmedaljör.)
Mest jagades hare och fasan. Det fanns så många harar på den tiden. Man kunde se uppåt sjutton stycken samtidigt när de jagade en stackars honhare. Du må tro att det lät när de stampade i marken. När man körde mjölken på morgonen och kom till svackan i svängen mot Lillgårn kunde det vara två sådana där ringar av jagande harar. Det var roligt att titta på.
Lilja från Västerudden var ofta där med häst och ”kälkåka” och samlade upp det som jägarna sköt. Då fick han några kronor extra.
Jag var med en gång och jobbade vid jakten och fick tjugo kronor, men fick också sitta i kammaren när de andra fick en nubbe till maten. Jag ville ju mest vara med för att jag var nyfiken på dom.
När de höll på som bäst på hösten med jakten stack jag ut med traktorn och plöjde. Det stod inte på innan de kom och ville stoppa mig eftersom jag störde jakten. ”De går inte att stå still och hänga för en bonde heller!, sa jag. ”Vad kostar det”, sa Liljedahl, ”om man ska få dig å stå still?” ”30 kronor timmen, sa jag.
Den dagen snodde jag runt på tre olika platser. När jägarna bytte plats var jag genast där på åkern. Jag kom sedan hem till farsan och berättade att jag tjänat lite extra pengar den dagen. ”Du är tokig pojkjävel, stoppa ned pengarna i fickan”, sa han, och gick.
Ibland anordnades klappjakt. Det gick till så att jägarna ställde upp sig i skogsbrynet och så fick drevkarlar driva viltet mot jägarna. Det där med klappjakt kändes lite vågat.
En gång var det en räv de var ute och jagade. Då sköt dom hunden istället. Hundstackarn kom farande som en raket och då small det. Räven var sävligare än hunden. Hunden gick åt vid Lillgårn, från Lillgårn sett över fältet mot skogen. Där uppe i backen någonstans var det.
Den lilla fritid man hade gick åt till fiske. Ibland var jag och dansade i torpet Kockstorp till dragspel och gitarr.
Ekonomin
För vår del gick det runt, men inte blev man rik på arrendet. Det som var mest lönsamt var djuren och särskilt grisarna.
Uppbrott
Farsan hade ju svår astma som förvärrades av det fuktiga klimatet. Han fick till sist rekommendationen att flytta till inlandet. Själv hade jag gärna stannat kvar på Långholmen. Men vår tid där var tillända när den löpande arrendeperioden tog slut.
 |
| Auktion på Storgårn 1955 vid arrendets slut. Foto: familjen Stålhands samlingar. |
Något om andra arrendeställen på Långholmen
Långhäll
 |
| Foto: Per-Ove Björkman |
Torpet Långhäll byggdes på 1840-talet, förmodligen som bostad för dagsverkare på Storgårn. Dess förste arrendator var torparen och skomakaren Erik Jansson Engvall med hustru Anna som båda kom från Lilla Utön. Släkten Engvall kom i stort sett att bo på torpet till dess det 1952/53 blev sommarbostad till författarens föräldrar.
Norrudden
 |
| Foto: H Björkstedt, 1953 |
Torpet förekommer första gången i husförhörslängden 1825 som bostad för Storgårns statkarlar. När statarsystemet upphörde 1945 kom en ny hyresgäst fiskaren och båtbyggaren Elis Vidlund.
Byggnaden bestod av ett rum och kök samt en veranda. En lada täckt av vasstak och i änden ett hemlighus samt en fallfärdig ladugårdsbyggnad mot fjärden. Ladugården hade under förra seklet inrymt ett par kor, grisar, och en tacka och lammungar (bouppteckning 1837 efter Jan Ersson).Några moderniteter fanns inte. Belysningen var fotogenlyktor och vedeldad Husqvarnaspis. En kalkelugn fanns i det enda rummet. Jan Vidlund berättar att hans föräldrar, som var de sista helårsboende på torpet, då och då pratade om att elektrifiera, men det blev aldrig av.
1926 kom torpet att bli undantagsbostad åt den förre arrendatorn av Storgårn när sonen tog över. I mars 1944 flyttar båtbyggaren Elis Vidlund in med hustru Emmy Elisabet och två barn till Norrudden.
Elis var fiskare, båtbyggare men brukade också den jordbruksmark som fanns i anslutning till och öster om torpet. I ladugården (numera riven) hade han enligt brorsonen Jan häst och ko.
Brodern fiskaren Nils Vidlund återvänder från Västerås med hustru Viola. Makarna övertog arrendet och flyttar in på Norrudden 1951 och får året därpå sonen Jan.
 |
| Fiskaren Nils Vidlund 1954. Fotograf: H. Björkstedt |
Nils arrenderade fiskevatten öster om Norrudden och fiskade med nät och ryssja och långrev. Till hjälp hade han en mindre snipa och en träbåt med snurra på 4 hk.
Fiske från nät gick till så att nätet drogs över båten, vittjades och lades åter i sjön. Det var ofta fyra nät som bands ihop och var förankrade med dragg i ändarna. Det fanns då inga regler om maskstorlek men maskorna var nog en 40 mm. Näten var av bomull och behövde tas upp och torkas var 14 dag. Jan berättar om lukten när näten ibland torkades inomhus i torpstuga,
Ryssjan bestod av flera avsmalnande nätpåsar som fisken kunde simma in i men har svårt att hitta ut ur. Nätet är monterat på en serie av ringar och läggs förankrat på botten.
Långrev består av en förankrad lina vid vilken betesfiskar eller delar av sådana fästs vid krokar.
Långrev användes huvudsakligen för ålfiske och de övriga metoderna för gädda på våren, braxen, gös i maj. Nät användes när det var kallt i vattnet och ryssjor annars.
Arbetet fick anpassas efter vattentemperaturen och började sommartid fem, sex på morgonen.
När sonen Jan började i Kungsåra skola fick man varje skoldag skjutsa honom till Långholms brygga på fastlandet för vidare färd med de andra öbarnen.
Även matinköp krävde att man tog sig till fastlandet. Oftast handlade man av de varubussar som regelbundet hade sin ändhållplats vid Långholms brygga. Det var onsdagsbussen från Veinz livs i Enköping och fredagsbussen från Andelsslakteriet.
År 1961 blev den efterlängtade flytten av till ett nyuppfört hus i Hagvik på fastlandssidan.
Norrudden blev därefter sommarbostad.
Österudden
Österudden hade ca 40 hektar, varav sju hektar åker.
Österudden hade ett litet jordbruk, berättar Börje. Först bodde Karl Albert Blomgren med hustru här fram till mars 1951.
När Blomgren behövde häst till slåttermaskin lånade han våra hästar och vi tog hans. Han hade en häst som var ”entömt”. Han var inkörd ihop med en parhäst och var aldrig van med att svänga till vänster. Så det gick aldrig att vända till vänster med honom när han var själv. Då fick man snurra ett helt varv. Han var stor också och snäll men kunde bara svänga till höger.
Elis Vidlund tog över Österudden 1951. Förutom fiske satsade han på jordbruket. På gården fanns en traktor av märket Ferguson TE20, en traktor som i folkmun kallades Grålle på grund av sin gråa färg. I lagårn fanns en 8 – 10 kor.
Källa: Bohusläns museum.
(År 1951 avflyttade Elis med familj från Norrudden. Enligt församlingsboken flyttar familjen till Måholmen men enligt såväl Jan Vidlund som Börje Stålhand flyttade familjen till Österudden. Även undertecknad har uppgift om att Måholmen under tidigt femtiotal blev semesterbostad till familjen Bertil Simpson. Införingen i församlingsboken måste vara felaktig, jmf Ängsö kyrkoarkiv, Församlingsboken. Bunden serie, SE/ULA/11788/A II a/4 (1931-1953).)
Jordbruket var inte stort men man överlevde nog på det.
Familjen Vidlund flyttade till Aspö 1957. Familjen var de sista åretruntboende på Österudden.
Österudden blev sedan sommarbostad.
Västerudden
På Västerudden bodde Edner Emanuel Lilja med hustru och dottern Sonja samt tidigare arrendatorn Johan Anton Söderberg med hustru. Även här fanns ett mindre jordbruk. Konstigt nog lyckades de leva på jordbruket.
Börje berättar.
Lilja var bland annat med ibland när vi sågade virke på Storgårn. Han var lång och smal och hade väl ingen vidare ork. Såghuset var byggt så ”fullifan” så när man skulle rulla in virket var det medlut hela vägen. Var bara lägga på rullor och dra fram till cirkelsågen.
Jag hade varit nere och badat en dag och skurit upp foten på en trasig flaska, men med vid sågen skulle man ju ändå vara och sköta traktor och grejer. Jag tultade omkring med en galosch på foten. Då lyfte Lilja på sig en stock så han ramla omkull och fick bena i kors under den där fallstocken. Så undre benet gick ju av. Farsan blev ju så jäkla nervös men han fick hålla upp stocken så jag kunde dra fram Lilja så benet kom därifrån. Jag stack ju iväg och skulle ringa och få dit en ambulans men naturligtvis strejkade telefonen den där dagen. Det var bara att hoppa på cykeln å bära iväg till Stora Utön och ringa. Under tiden kom det någon mer. Jag tror att det var dom på Hallingön som vi sågade åt. Vi hjälptes åt att lägga Lilja på ett sofflock som de la på traktorvagnen och körde ner honom till båten. Sen fick vi lyfta honom ombord på sofflocket. Det tog tid det där ”men han var ju tyst och snäll”. Det tog ett tag sedan innan han kvicknade till.
Lillgårn
På Lillgårn, eller Lilla Långholmen, som tidigare varit ett mindre jordbruk bodde ju jägaren Karl Larsson och hans hushållerska Edit Erlandsson. Karl Larsson var anställd av jakträttsinnehavaren direktör Liljedahl.
Hösten 1954 var ju ett av de regnigaste och varenda kväll när Karl kom med sin mjölkkruka hälsade han ”Godafton, vackert väder att vänta”. Farsan höll på att bli tokig på honom, det regnade ju varenda dag.
Man kunde ju gå omkring med en fasan gömd i fickan emellanåt och man fick ju vara jäkligt försiktig så att man inte fick jaktvårdaren på sig. Jaktvårdaren kunde ju dyka upp när man minst anade det.
Edit var en stor hundvän som tog hand om Ängsös herrelösa och skadade hundar. Hon hade längs uthusväggen på västra sidan om traktorsvägen en hundkyrkogård som hon ömt vårdade.
Något om arrenden mm på grannöarna
Sedan urminnes tid fanns det brukare på de flesta öarna. Åkrarna var små och uppdelade och öarna var ofta bergiga och skogsbeklädda.
På arrendetorpen fanns ofta bara några få kor, några kalvar för avsalu, någon häst, grisar och höns. Djur och odlingar gav mat till torpets ägare och husfolk och försäljning av spädkalv och griskultingar reda pengar till arrendet. Vintertid uppfylldes arrendevillkoren om avverkning av timmer, meterved och skogskörslor åt fideikommisset. Fiske för husbehov ingick ofta i jordbruksarrendet och gav ett välsmakande avbrott i en annars ensidig kost.
De torp som var fiskearrenden innehöll än mindre åkermark och ibland kompletterades den egna tegen med åkermark på på annan ö såsom på Långholmen för Grissleholmens fiskearrendator.
Fram till landsbygdens avfolkning gav avkastningen från dessa småbruk livets nödtorft till många människor. Så sent som mot slutet av 1920 fanns, för att ta Fagerön som exempel utöver arrendatorn, hans hustru och två barn, två drängar, en jordbruksarbetare och en tjänarinna, inalles åtta personer som skulle försörjas.
Arbetet var slitsamt från tidig morgon till mörkningen. Till öarnas arrenden fanns sällan maskinell hjälp utan det mesta arbetet var manuellt. Några arbetsmoment som frestade på de torparboendes krafter var utfordring av kreatur, mjölkning, utgödsling, vatten till folk och fä, hö och havre till hästar, ryktning, slakt av gris och fjäderfä, vintertid skogsarbete och upptagning av is för stackläggning, fiske, harva, gödsla åkrar, så och skörda. Kvinnorna var nog de som var uppe först för att tända i spisen och tillaga morgonmaten. Kvinnogöra var också att diska kärl för hushåll och lagård, separera grädden från skummjölken, kärna smör, att ombesörja tvätt, hämta vatten, tillaga middag och kvällsmål, sköta klädvård, salta fläsk och sylta, tillaga korv, konservera, baka och för extra inkomster plocka nypon, smultron och blommor för avsalu.
Avkastningen från arrendetorpen kompletterades med försäljning av en och annan kulting, spädkalv och ägg samt intäkter för dagsverken gav tillräckligt för överlevnad och till gårdsarrendet men få blev nog rika på ö-livet. Kanske var det så att man inte förväntade sig mer. Livet för våra förfäder bestod av slit för brödfödan och avsaknaden av marknadsföring och kontanter uppmanade inte till kommers.
 |
| Midsommarfest Ängsö slott 1954. Forograf: H. Björkstedt |
Arrendet betalades halvårsvis på slottet.
Röholmen
Röholmen ligger nära Spånsundet i norr och var ett fiskarboställe. Fiskaren Lars Waldemar Widlund flyttade dit 1945 men redan 1947 flyttade han vidare till Romfartuna. Det verkar som om han var den sist mantalsskrivna på bostället.
Gisselholmen
Gisselholmen är ett gammalt fiskarboställe på gränsen till Södermanland.
Här bodde sedan 1918 fiskaren Erik Vidlund med hustru Elsa och barnen Elis, Elisabet, Lars, Nils, Bengt, Sven och Karin.
Erik var fiskare, båtbyggare och drev dessutom det lilla jordbruket.
Vi var inbjudna till hans 60-årsdag, berättade Börje. Då bjöd han alla bekanta som fanns på öarna runt om. Vilken fiskmiddag, det fanns alla sorters fisk. Han hade spänt upp en stor presenning över långborden ifall det skulle bli väder. Det var en riktigt fin middag.
När makarna Vidlund avflyttade 1951 hyrdes torpet ut till sommarbostad.
Måholmen
 |
| Måholmen. Foto: Västerås Stadsarkiv |
Måholmen är Ängsööarnas näst största ö. Sedan i vart fall 1600-talet har jordbruk bedrivits på ön. Den siste jordbruksarrendatorn avflyttade 1952 och sedan blev byggnaderna sommarbostad. Den första sommarhyresgästen var västeråsaren Bertil Simpson med maka Inga.
Fagerön
Arvid Andersson med maka Karin Elisabet blev öns siste arrendator. Han var sedan 30-talet ledamot i Kyrko- och skolrådet. Under tidigt 1900-tal fanns till och med två torp på Fagerön. Det södra arrenderades av torparen Anders Sandberg med hustru Lovisa och det norra av Johan Andersson med hustrun Kristina. Johan kallades allmänt Fagerö-Janne. Han drunknade när han på spark skulle besöka sin son Axel på Tedarön.
Hallingen
År 1953 upphörde Ture Eriksson och hans hustru Margit med jordbruket på torpstället Stora Hallingen och bostadshuset blev sommarbostad. Marken arrenderades under några ytterligare år ut till arrendatorn av Lilla Hallingen,
Mot slutet av 1950-talet upphörde den siste arrendatorn Holger Källbäck med jordbruket på torpet Lilla Hallingen. Därefter blev också det huset sommarbostad.
Skrönor eller verklighet
Lilja på Västerudden berättade om en skuta som en vacker dag gått i kvav utanför Västerudden. Det var väl lite svårt att veta om skeppar´n varit riktigt nykter. Hur som helst hade skutan förlorat en stor del av sin last. Det var många som dök efter fynd i den dyiga bottnen mellan Västerudden och den med en ensam tall beklädda ön Slottet där utanför. Lilja hade själv varit där och fiskat upp en liten julgransfot som Börje fick som gåva när han avflyttade. Julgransfoten pryder ännu Börjes matbord.
Det ryktades om en annan skuta som under tidigt 1900-tal förlorat sin last på en vindpiskad Grisfjärd mellan Långholmen och Måholmen. En dag när Måholmsarrendatorn dök utanför bryggan kunde han med fingrarna känna något stort välvt trästycke. Det visade sig vara en tunna som ännu innehöll cognac.
Behöver någon ett tröskverk lär det ligga ett sådant i djupgraven mellan Måholmen och Långholmen. En vinterdag på Sjökvists eller kanske det var Sandbergs tid skulle ett tröskverk tas över isen. Mitt över där Grisfjärden är som djupast blev tyngden för stor och tröskverket försvann ned i bottengyttjan. Där ligger en bit jordbrukshistoria att beskådas av gösar, gädda och annan fisk.
-----------------------------------------------
/ Fritt tolkad från dikt av Ulf Sundblad
Claes Björkstedt
2024/25
Tack, välskrivet och intressant.
SvaraRaderaTack själv!
Radera