Djäkneberget, en park- och kulturhistorisk oas i Västerås

Mina kunskaper om Djäkneberget var länge begränsade. Nyfiket började jag söka i dess historia, och snart öppnade sig en värld som fångade mig. Jag insåg att Djäknebergets omdaning – med Sam Lidman som visionär och skapelsens fader – är ett av de mest säregna kulturarv som jag nalkats.

Det är en berättelse om mod, envishet och förvandling, om hur en plats fick nytt liv och blev ett monument över både naturens skönhet och människans skaparkraft. Jag är säker på att denna känsla delades av den historieälskande överläkaren Åke Boman (1914 – 1994), vars verk om Djäkneberget utgör en ovärderlig skatt. Att själv försöka skriva om, eller komplettera, hans av Västerås kommun år 1973 utgivna och 1989 omarbetade verk vore att göra våld på hans gärning. Den som vill fördjupa sig hänvisas därför till Bomans bok ”Djäkneberget i Västerås och Sam Lidman” och också till de Tryckta källor som anges där. Den vetgirige hänvisas också till en äldre skrift "Djäkneberget vid Vesterås" skriven av L W Ahlm och utgiven av Karlsbrödraförbundets förlag 1900.

Här vill jag, för att stilla min egen nyfikenhet, mer sammanfattningsvis försöka skildra Djäknebergets omdaning och den historiska bakgrund som lade grunden för dess förvandling. Därefter stannar jag något upp vid Sam Lidman – den visionäre gestalt som med kraft och övertygelse formade berget till det vi känner i dag. Mer vill jag dela några minnesbilder från den senare delen av 1900-talet, en tid då Djäkneberget tycktes stå inför en förändrad karaktär, men där Västerås stads beslut år 1972 kom att återuppväcka Lidmans ursprungliga vision och blåsa nytt liv i bergets själ. Om någon annan har glädje av denna min nedteckning är jag glad.

Djäkneberget före Lidman

På Djäknebergets högsta krön, med domkyrkan i blick och staden vid sina fötter, samlades Västerås djäknar redan på 1700-talet för att fira Valborgsmässoafton med kanonsalut, flammande tjärtunnor och fyrverkerier. 

Berget omfattar cirka 12 hektar vilket motsvarar ungefär 120 000 kvadratmeter. Berget synes då ha varit utmark utan större ekonomiskt värde. 

Under tidigt 1800-tal tillhörde Djäkneberget egendomen Jakobsberg i S:t Ilians socken. År 1866 köpte tobaksfabrikören och mecenaten Axel Teodard Sundin berget från egendomen Jakobsberg. Han skänkte det till Vesterås skarpskytteförening. Det föreskrevs att berget skulle tillfalla Vesterås Allmänna Läroverk om föreningen upphörde. Efter ett antal turer övertogs berget 1901 av Västerås stad.

Djäkneberget Sam Lidmans livsverk

Karta Djäkneberget,  L W Ahlm 1900

Djäknebergets ordnande till offentlig park är i princip ett verk av en enda person nämligen Sam Lidman. Med en otrolig energi, med egna medel men också med bidrag, kom han med hjälp av några få arbetare (L Bergström, A Bobeg, P Jakobsson och O Grunnstedt) att. under perioden tidigt 1860-tal och fram till 1895, omdana en ödemark bestående av moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt mellan klipporna, till ett grönskande område. Enligt honom själv har det anlagts ca 3,2 km väg och planterats ca 1100 parkträd. För att förstå hans kallelse får vi sätta in Lidman i tiden.

Hans tanke var från början att på Berget skapa ett övningsfält för stadens skarpskyttar. Men under arbetets gång växte planen till något större - en promenadplats för Västerås invånare, en plats för utflykter, rekreation och gemenskap. Men besökaren skulle inte bara njuta av naturen, utan också möta minnesvårdar och inskriptioner som väckte eftertanke och erinrade om viktiga händelser och personer. Berget skulle ha en uppfostrande roll – inte bara för staden, utan för hela länet och i förlängningen fosterlandet.

Under 1800-talets första hälft inleddes en liberal reformperiod i Sverige. Förändringar som i all korthet berörde skolväsende, dagstidningar och litteratur. Liberalismens tankar spreds i samhället. Folkrörelserna växte fram - väckelserörelse, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Samtidigt höll det gamla patriarkala systemet envist fast vid sin samhällssyn. Det är i ljuset av denna kamp som vi kan förstå de idéer och det engagemang som präglade Lidman och hans livsverk.

Sam Lidman – militär, lärare och folkväckare

Sam Lidman Bild från familjens arkiv., Public domain, via Wikimedia Commons

Sam Lidman föddes 1824 i Linköping och avled där 1897. Han var militär, lärare och kommunalpolitiker. I början av 1860-talet kom han till Västerås som lektor och senare gymnastiklärare vid stadens läroverk. Han var en färgstark personlighet som ordnade exercisövningar för ungdomar på skolgården och anlade skjutbanor på Djäkneberget. Till och med en musikorkester fick han till. År 1863 utsågs han till överbefälhavare för Västerås frivilliga skarpskytteförening, vars syfte var att alla, oavsett rang eller bakgrund, skulle kunna delta och vid behov stärka försvaret. Vid denna tid fanns ännu ingen allmän värnplikt. Lidman råkade redan 1850 ut för en skjutolycka där han i unga år förlorade sitt högerben. Trots träben levde han ett aktivt liv, buren av obändig viljestyrka. Hans envishet och särprägel speglas på hans gravsten. På stenens framsida kan man läsa ”Nec aspera terrent” – Låt inte svårigheterna avskräcka och på dess baksida ”Fyrtiosju lyckliga år uppå träben”. Hans egenhet återfinner man också på den minnestavla han hade på väggen i sin bostad där man bland andra minnesföremål kunde återfinna en bit av hans eget vid amputationen bortsågade lårben.

Djäkneberget – Lidmans katedral

Kombinationen som kapten, gymnastiklärare, språkvetare och överbefälhavare passade den fosterlandssinnade Lidman väl. Djäkneberget blev hans katedral – platsen som kom att förena hans vurm för gymnastik, språk och militärisk drill och bli hans instrument för att befästa idéerna om fosterländsk uppbyggnad och karaktärsdanande mannamod.

Han delade in sitt Djäkneberg i tre delar Odenslund i norr, Kungsängen i söder och däremellan Helgonsbacken eller Slätten. Inom dessa delar formades ett otal namngivna vägar och stigar fyllda av olika formationer som han kallade kubbar, holkar, fluster och tempel. Här skrev han sitt folkväckelseprogram, likt vikingarna i den hårdaste sten. Omkring 500 inskriptioner av olika storlek och form ristades i berget eller på stenar. Den första inskriptionen gjordes 1862 av stenhuggaren Bergström och löd ”Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag fångenskap och döden.”

Eget fotografi

Efter kapten Lidmans död 1897 beslutade stadsfullmäktige att resa en minnesvård över denne säregne man. På Berget står den än idag som ett vittnesbörd över en man som med kraft och övertygelse formade en plats för både försvar, folkbildning och fosterlandskärlek.

Eget fotografi

Djäknebergets användning genom tiderna

Skarpskyttarnas berg mm

Redan före Lidmans tid nyttjades Djäkneberget som exercis- och övningsplats av Västerås Frivilliga Skarpskytteförening. Skarpskyttarna fortsatte att använda berget långt in på 1900-talet, och platsen kallades tidvis för Skarpskytteberget. Senare flyttades verksamheten till Malmaberg.

I sann Lidmansk anda blev berget en plats för fosterländska manifestationer. Vid Gustaf Wasa-jubileet 1896 avlossades 21 kanonskott, och Gustafsdagen firades årligen av skarpskyttarna. Kanonerna användes också vid andra högtidliga tillfällen, exempelvis för att salutera den nybyggda Djäknebergsskolan 1894.

År 1927 firade man 400-årsminnet av Västerås riksdag.

Folkrörelsernas och idrottens plats

Tidigt kom berget att tas i bruk av tidens växande folkrörelser. På Slätten höll nykterhetsrörelsen sina demonstrationer och tal, och olika religiösa samfund samlades där för möten och manifestationer. Det första socialistmötet i Västerås hölls 1899 straxt utanför bergets område vid nuvarande Lustigkullagatan.

Vid sekelskiftet blev Slätten även en arena för tävlingar och idrottsevenemang, arrangerade av Västerås Sportklubb och Västerås Idrottsförening. Vintertid spolades isbanor där bandy- och hockeymatcher spelades, och där övade många sina färdigheter på skridsko. Nya verksamheter tillkom genom åren såsom minigolf, diskus och till och med spjutkastning. Under begränsad tid fanns också en konfliktskapande discgolfbana.

Västerås stadsarkiv, Åke V Larsson 1960

Musik och dans

Musik och sång har i generationer underhållit västeråsarna. På dansbanan hölls regelbundet dans till orkester – först belägen norr om Slätten, där fundamentet ännu kan skymtas på bergknallen, men senare flyttad till den södra delen. Än idag fylls sommarkvällarna av dans och folkmusik.

Valborg, Nationaldag och Midsommar

Västerås stadsarkiv, Åke V Larsson, 1962

Ett gemensamt drag, i Lidmans anda, var de patriotiskt utformade annonser som kunde läsas i VLT oavsett arrangör. Den fosterländska prägeln levde kvar långt in på 1900-talet. Under 1960-talet marscherade skolklasser från centrala Västerås upp mot Slätten på Svenska Flaggans dag den 6 juni, där de formerade sig och lyssnade till skolstyrelsens ordförande Birger Grips flammande tal. Dagen är nu Sveriges nationaldag – och firandet fortgår på vårt Berg. Som redan omnämnts firade förr stadens djäknar valborg på berget, Ett välkomnande av våren som fortsatt genom år och sekel. Tidigt samlades västeråsarna runt midsommarstången på Slätten, en tradition som också fortsatt med några års avbrott på grund av en timad olycka,

Västerås stadsarkiv, Åke V Larsson 1962

Barnens och ungdomarnas berg

Redan under 1800-talet blev Berget en plats för ungdomens fostran genom de spirande folkrörelserna. Barnens dag med lekar, tävlingar, idrott och gymnastik hölls där redan 1906.

Många västeråsare minns skolutflykter till Berget och tävlingar på Slätten.

Snö- och isbanorna från höjderna gav vådliga färder med kälke, spark, bobb och tefat. Särskilt omvittnat är kälkarnas vådliga framfart på 1940-talets spolade banor.

På 1960-talet kunde husmödrar lämna sina barn till bland andra Tant Inga, som ordnade aktiviteter och gav mammorna några timmars egen tid.

Servering, cementkula och djurliv

Före sekelskiftet fanns ölförsäljning i sydöstra hörnet av Slätten i samband med skarpskyttarnas exercis. I en annons publicerad i VLT den 7 juli 1880 informerar Lidman om när försäljning av öl får ske.

Annons VLT 7 juli 1880

Vid sekelskiftet uppfördes en sommarservering på Berget på plats där den nuvarande dansbanan finns. Byggnaden utökades 1901 med omslutande verandor. En ny serveringen byggdes sedan 1938 på berget sydost om Slätten. Fastigheten byggdes till 1958. År 1995 - 1996 revs den gamla byggnaden och uppfördes en ny restaurangbyggnad. 

Under mitten av 1900-talet fanns även en kiosk söder om Slätten. 

Många minns den runda cementkula som låg söder om Slätten. Den lär väl ursprungligen ha varit ett enklare skyddsrum, men under 1960-talet användes den mest för mindre angenäma behov – stanken sitter kvar i minnet hos oss som av nyfikenhet tittade in.

Västerås stadsarkiv, Åke V Larsson, 1961

Runt 1945 tillkom på initiativ av chefen för park- och fritid Gunnar Ekberg en fågelanläggning med ett flertal burar men också inhägnader med en del fyrfota djur. Påfåglar strövade fritt över Berget – ett starkt minne för många västeråsare. VLT rapporterade löpande om nykomlingar: gravänder, tibetanska gäss, vitkindad gås och roständer (1953), stork (1958), samt bläsand, stjärtand, snatterand och jungfrutrana (1960). Samma år kunde besökarna även se berguv i voljärerna.

Västerås stadsarkiv, Åke V Larsson 1967

1961 rapporterades om färgstarka papegojor och exotiska sångfåglar i nybyggda fågelhus. Året därpå uppfördes en tvåvåningsbyggnad i lusthusstil för fasaner och småfåglar. Parkvakten Sven Wessberg berättade att han hade ett par hundra småfåglar, tillsammans med tranor, påfåglar, uvar och storkar att ta hand om under vintern. Värmelampor skyddade de känsligare arterna, medan berguvarna livnärde sig på kråkor som Wessberg själv sköt. Ekbergs förändring kom att få återverkningar. En del ingrepp gjordes i monumenten, delar av muren mot väster togs bort och en del stenar med inskriptioner påverkades, för att ge plats för burar och staket.

Men i juli 1973 möttes besökarna av tomma burar – de exotiska fåglarna hade avvecklats. Bakgrunden var en motion från 1963 om Djäknebergets framtida utformning som länge dragits i långbänk. En särskild kommitté tillsattes, och 1971 föreslog den att Berget skulle återfå sin karaktär som historiskt minnesmärke från Lidmans epok. Kommunfullmäktige biföll förslaget 1972, vilket innebar att inslagen av exotiska djur tonades ned – och blev till våra minnesbilder. Beslutet innebar också att stenar och inskriptioner reparerades, att lekplatsen flyttades. 

År 1982 anlades gräsmatta på Slätten.

I dag är berget återigen hem för ett rikt djurliv – om än i annan form. Här lever fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar, vilket visar att berget fortfarande sjuder av liv, om än på ett mer stillsamt sätt än under de exotiska fåglarnas tid. Berget är en oas för promenader och friluftsliv. Dock måste jag tillägga att vid mitt besök häromdagen såg ”groddammarnas område” allt annat än välskött och levande ut.

Senare inskriptioner

Nya inskriptioner har tillkommit under senare tid. År 1955 skrev kung Gustaf VI Adolf sitt namn på en sten när han och drottning Louise avslutade sin eriksgata genom Västmanland. Kung Carl XVI Gustaf följde år 1974 med en inskrift på en närbelägen sten. Den siste, mig veterligt, som fick en inskription är den ovannämnda författaren och överläkaren Åke Boman som fick sitt namn inristat på en häll snett öster om den nuvarande dansbanan. Texten lyder "Åke Boman R N O" och raden under  "1914 - 1994" och därunder "Bergets utforskare och vårdare".

Militärt bergrum

Två veckor efter andra världskrigets utbrott fattades ett snabbt beslut om att spränga in ett luftskyddsrum i Berget. Bergsrummet som har en yta om 225 kvm har ursprungligen använts som ledningscentral för civilförsvaret i Västerås och som militärt förråd. Bergrummet är idag oanvänt.

Slutord

Djäkneberget har länge varit – och är än idag – en levande och uppskattad plats för oss västeråsare. Förvandlingen av Berget är i mångt och mycket resultatet av en säregen mans verk. Hans unika gärning för framtida generationer förtjänar vår respekt. När vi passerar bör vi därför lyfta på hatten, både vid den höga stenen strax nedanför serveringen med inskriptionen ”Sam Lidman, Djeknebergets omskapare. Af Vesterås stad 1899” och vid den stenpelare som står i sydost, ovanför Djäknebergsskolan, med orden ”Peder Gustaf Sam Lidman, lade jag gårdarna, reste och stenarne.”

Ur ett vackert kväde väljer jag några strofer som 1894 var en hyllning till Lidman skriven av dåvarande redaktören för VLT Albert Gullbergson:

En gång - det är en mannaålder se´n -

låg ännu Arosdalens ädelsten

föraktad, trampad utaf får och getter.

Men han förstod den skatt, som låg deri,

blott ädelstenen slipad bli

i sina rätta, skiftande facetter.