Mina nedslag i 1960/70-talets Västerås, del 3 - Fryxellska skolan

Fryxellska skolan

Fotograf: Ernst Blom, Västerås stadsarkiv

Westerås Elementarläroverk för Flickor kunde år 1902 flytta in i den ståtliga byggnaden på Mariaberget, ritad av den välkände stadsarkitekten Erik Hahr. Två år senare kompletterades anläggningen med ett gymnastikhus. Skolan kommunaliserades 1939, men flickskolan som skolform levde kvar ända fram till läsåret 1965/66.

I denna anrika skolmiljö tillbringade jag själv tre år, från hösten 1967 till och med våren 1970. Klassföreståndare var Gunnel Press. 

Om jag verkligen befann mig i klassrummet kan dock diskuteras. Ofta var det betydligt lättare att få tag på mig på Sigmafiket än på lektionerna.

Rektor var den vänliga och kultiverade Gurli Larsson, en dam av den gamla stammen. Med sannolikt viss förvåning bevittnade hon de manliga elevernas intåg och det som av somliga kanske uppfattades som början på skolans moraliska förfall.

😊Det var nog ungefär som att sätta bocken som trädgårdsmästare när jag tillsammans med skolkamraten Lars S. valdes in i skolans elevråd. Som elevrådsrepresentanter fick vi en egen expedition, vilket innebar att vi slapp stå ute i skolans rökruta för att inhalera "Gröna kioskens" John Silver. Luften i vårt rum kunde emellanåt bli så tät att den närmast påminde om dimman över Lützen, och vi tvingades då och då öppna fönstret mot rektorsexpeditionen för att få in lite frisk luft. Det dröjde heller inte länge förrän rektor Larsson störd av rökmolnet, med sin karaktäristiskt sirligt vänliga stämma i interntelefonen, bad oss att åtminstone stänga fönstret.

💗En lärare minns jag med särskild värme: tysklärarinnan Marianne Putzker. Henne kommer jag aldrig att glömma. Hon föddes i Tjeckoslovakien 1909 och avled i Västerås den 16 september 2003. Genom sin vänlighet, sitt tålamod och sin starka personlighet satte hon djupa och bestående spår hos sina elever. För mig blev hon långt mer än en lärare i tyska. Hon blev ett minne för livet. 

Många andra lärare, inklusive fröken Press, vill jag helst glömma och förmodligen de mig. Gymnasiet var inte min bästa tid.

En episod med en annan lärare har etsat sig fast i minnet. Klassen hade musiklektion, och jag minns inte om han var vår ordinarie musiklärare Bror Samuelson eller om han bara gjorde ett tillfälligt inhopp. Själv kände jag honom och hans egenheter sedan länge genom att hans son Mikael var en av mina barndomskamrater.

Mina klasskamrater var däremot helt oförberedda på hans något excentriska stil. När den första lektionen började stormade han in i klassrummet som en virvelvind, sköt ihop fyra bänkar, klättrade upp och lade sig raklång ovanpå dem. Med en bok placerad på bröstkorgen började han sedan dra djupa andetag, så att boken höjdes och sänktes i takt med andningen. Samtidigt hördes ett väsande ljud när luften strömmade in och ut. Klassen satt som förstenad. Först efter en stund förstod vi att detta var hans högst personliga sätt att demonstrera en andningsteknik som enligt honom var värdefull för sångare. Jag var ju van vid hans sätt, men mina klasskamrater såg minst sagt ut som om en vettvilling drabbat dem.






I gymnastikhuset fanns också gymnastikens general, Antal Puskas, medicinbollens kanske främste förespråkare. Om honom skulle många historier kunna berättas, men en förtjänar särskilt att bevaras.

Göran Andersson har berättat historien om ”den platta flugan”:

”Puskas dotter Toranka var ung och mycket vacker. Min klasskompis K likaså.
Puskas fick för sig att min vespaåkande polare hade börjat slå sina lovar allt närmare dottern. Inte bra!
Så plötsligt en dag, när lektionen var slut, sa Puskas till K inför oss alla andra:

- När du duschat och bytt om, du komma in till mig på expeditionen!

Vi tittade förvånat på varandra och frågade K i omklädningsrummet:

- Vad tusan har du gjort?

- Ingen aning, sa K, sanningsenlig som alltid.

När K kom ut på skolgården berättade han vad som hänt:

Puskas hade suttit tillbakalutad i skrivbordsstolen och läst DN som vanligt. K harklade sig diskret och Puskas sänkte tidningen sakta, sakta, tills han fick ögonkontakt med K.
Med blicken spänd in i de vackra, oskyldiga ögonen på skolans mest fagra yngling, sa han:

- Du! Om du så mycket som tittar på min dotter en gång till … du vara platta flugan! Nu kan du gå!”

Budskapet gick fram. Han lär knappast ha känt något behov av ytterligare förklaringar.

💫 Studentoroligheterna 1968 blev kulmen på en global våg av protester, studentrevolter och sociala rörelser som utmanade den gamla auktoritära samhällsordningen. 

Vi som var med minns Båstadskravallerna, Kårhusockationen i Stockholm och debatterna kring PUKAS och UKAS, FNL. Inte heller Fryxellska skolan och vår klass gick opåverkade genom tidsandan.

I min klass fanns två uttalat vänsterradikala elever. Den ene kom senare att arbeta som begravningsentreprenör. Om det var han eller någon annan likasinnad som under - om jag minns rätt - ett luciafirande lyckades kapa aulans högtalarsystem och sända ut politiska vänsterbudskap över högtalarna kan jag inte säga. Som jag minns det var budskapet en ljudslinga med orden "Så här kan vi inte ha det". Men händelsen väckte uppmärksamhet och blev ett tydligt eko av den radikala anda som präglade tiden.

🙏 Gymnasietiden på Fryxellska skolan var tung. Studierna fyllde mig med olust och livet utanför skolans väggar lockade betydligt mer. På den tiden fanns varken den förståelse eller det stöd som många elever kan få i dag. Mina gymnasiebetyg blev därför därefter.

Men till dig som läser detta och känner samma vånda inför studierna vill jag säga en sak: det går att förändra. Bestämmer man sig för att göra det, är mycket möjligt.

Jag skriver inte detta för att skryta. I min ålder finns inget behov av det. Jag skriver det som ett bevis på att det aldrig är för sent. När jag senare läste juridik såg resultaten helt annorlunda ut. Av tretton delbetyg i juristexamen blev elva Cum laude, den högsta betygsgraden, efter det första träningsårets Godkänd och Icke utan beröm godkänd.

Därför vill jag skicka med ett budskap till den som kämpar i skolan och tvivlar på sin egen förmåga: låt inte dagens motgångar avgöra hur du ser på din framtid. Se min resa som ett exempel på att utveckling är möjlig och att det aldrig är för sent att lyckas. Det är väl inte så många i yngre åldrar som läser "Minnen från 1960/70-talet" men det räcker med en enda som genom denna min resa får sig en liten hjälpande knuff för att jag ska vara glad.