Scener i backkameran - en blogg med nedslag huvudsakligen i dåtidens Västmanland.

Del 1. Skepparbacksskolan Fotograf:Blom, Ernst / Västmanlands läns museum  Skepparbacksskolan var Västerås första folkskola och stod färdig år 1870. Ursprungligen övervägde staden en mer centralt belägen skola, men av ekonomiska skäl valde man i stället att uppföra byggnaden i stadens utkant, intill Lahmans berg, numera känt som Mariaberget. Området kring Skepparbacken var sedan länge känt för sina karakteristiska skepparstugor som låg i sluttningen ned mot Västerås slott. Fotograf: Ernst Blom. Stadsarkivet Västerås Jag gick i skolan från och med hösten 1961 till och med våren 1964. Skolveckan omfattade också lördagar. Femdagarsvecka infördes successivt över landet och i Västerås först läsåret 1968/69. För den som undrar avskaffades skolagan redan 1958. På Skepparbacksskolan tyckte dock många lärare fortfarande att en och annan hurring kunde behövas, "enom till straff och androm till varnagel", som det hette. Det var en annan tid, då lärarna inte bara såg det som sin uppgift ...

I min research om Västerås på 1960- och 70-talen stöter jag på en person som gjort ett djupt intryck på mig under ungdomsåren, min lärare på Djäknebergsskolan, Bengt Logevall. Han kom att betyda mycket, inte bara för mig utan för många elever, och är därför väl värd en egen liten hyllning. Bengt Harry Daniel Logevall föddes den 10 december 1927 i Floby tätort utanför Falköping i Skaraborg. Fadern, Josef Larsson, var snickare och modern hette Rut Gabriella Johansson. År 1951 gifte Bengt sig med Louise. Tillsammans fick de dottern Gerd Maria Katarina samt sönerna Robert, född 1955, och Fredrik, född 1963. År 1953 var familjen bosatt på Karlbergsvägen 53 i Stockholm.  Bengt utbildade sig till adjunkt vid Uppsala Universitet. Under 1960-talet flyttade de till Köpingsvägen 22 i Västerås. Jag kom i kontakt med Bengt Logevall 1964 när jag började i högstadiet på Djäknebergsskolan. Där fanns många dugliga och engagerade lärare, men Bengt stack ut mer än någon annan. Han undervisade i biolo...

Det finns människor som lever efter kalendern. Och så finns det soptunnor som gör sitt bästa för att sabotera den. Hos oss i Stora Rör bor tre sådana tunnor: Ettan, Tvåan och Trean. De är som tre syskon som vägrar gå i samma takt och som dessutom tävlar om vem som kan skapa mest förvirring. Ettan vill bli tömd varannan vecka. Tvåan vill också bli tömd varannan vecka, men naturligtvis inte samma ”varannan vecka” som ettan — för då skulle ju livet bli alldeles för enkelt. Och trean… ja, trean töms under hela var åttonde vecka, åtminstone enligt kommunens officiella version. I verkligheten verkar trean tömmas när sopbilen får ett infall, ungefär som en släkting som plötsligt står i hallen och säger: ”Jag var i närheten.” Dessutom har tunnorna givit oss strikta instruktioner varav bland annat kan nämnas att de ska vara vända med handtag utåt vägen — men för att krydda tillvaron är sifferbeteckningen för de flesta tunnor påklistrad åt andra hållet. Alla tre tunnorna har blivit ett stående i...

Det är inte lätt att genom arkiven få ett tydligt grepp om Mormors krog, och än svårare är det att uttala sig med säkerhet. Något vet vi – och annat får vi, med viss försiktighet, gissa oss till. Klart är i alla fall att krogen aldrig bar sitt namn officiellt. ”Mormors krog” var ett uttryck som levde i folkmun, och som med tiden växte till en del av Västerås mytologi. Västmanlands läns museum, Ernst Blom Själva byggnaden låg i hörnet av dåvarande Hållgatan – idag Västra Ringvägen – och Stora gatan, strax nedanför nuvarande Fryxellska skolan. Runt krogbyggnaden låg mindre hus och gårdar, och därifrån ledde stigar upp mot Berget eller Lamans berg, det som i dag kallas Mariaberget. Dessa gångstigar försvann när Westerås högre elementarläroverk för flickor, ritat i jugendstil av Erik Hahr, invigdes 1902. Under mitten av 1800‑talet fanns krogen i Västra kvarteret som nummer 77, efter ändrad kvartersindelning i kvarteret Malvina och därefter Maria. När gatuadresser infördes fick den adressen...

Mina kunskaper om Djäkneberget var länge begränsade. Nyfiket började jag söka i dess historia, och snart öppnade sig en värld som fångade mig. Jag insåg att Djäknebergets omdaning – med Sam Lidman som visionär och skapelsens fader – är ett av de mest säregna kulturarv som jag nalkats. Det är en berättelse om mod, envishet och förvandling, om hur en plats fick nytt liv och blev ett monument över både naturens skönhet och människans skaparkraft. Jag är säker på att denna känsla delades av den historieälskande överläkaren Åke Boman (1914 – 1994), vars verk om Djäkneberget utgör en ovärderlig skatt. Att själv försöka skriva om, eller komplettera, hans av Västerås kommun år 1973 utgivna och 1989 omarbetade verk vore att göra våld på hans gärning. Den som vill fördjupa sig hänvisas därför till Bomans bok ”Djäkneberget i Västerås och Sam Lidman” och också till de Tryckta källor som anges där. Den vetgirige hänvisas också till en äldre skrift "Djäkneberget vid Vesterås" skriven av L...

Förord Vi flyttade till Stora Långholmen samma år som jag fyllde femton. Jag hade ännu ingen aning om att doktorn några år senare skulle ge min pappa rådet att flytta därifrån. D etta är Börje Stålhand som idag är 90 år (2025) och den äldste sonen till Birger Stålhand som 1949 arrenderade bondgården på Långholmen på Ängsö.  Börje, som har ett osedvanligt minne för detaljer kryddade med en stor portion humor, har under många timmar försökt att få mig att förstå livet på ett ö-jordbruk i en brytningstid där hästar kom att ersättas av traktorer - en tid då gamla sedvanor och brukningsmetoder kom att ersättas av helt andra – en tid då kroppskrafters slit kom att ersättas av sommarboendes lata dagar. Börje säger att han kanske är den sista som kan berätta hur det verkligen var. Det är en ynnest att få sätta hans ord på pränt och jag är honom ett stort tack skyldig. Hos Stålhands köpte mina egna föräldrar under tidigt 1950-tal mjölk (se Bekännelser från Långholmen, 2024, Kulturarv V...